The Couch

 

Känner min plikt att publicera recension på den här filmen med tanke på alla inlägg (tror det är uppemot 10 st under de senaste två åren) som jag skrivit om Peter Jacksons återkomst till Midgård. Hypen och förhoppningarna har minst sagt varit höga från spetsörade-och- skäggtokiga Gndalffans runt om på klotet. Hur lyder domen då?

 

Kanske har några av er läst mitt inlägg om mina förväntningar på filmen och jag väl säga såhär: filmen är på många sätt precis allt det fasade för! Iaf den första halvan. Det blir bättre och bättre ju längre in man kommer och filmen slutar med en så badass-fightingscen i en flammande tallskog att FF7-skurken Sephiroth får passa sig!

 

Men vägen dit är lång. Fruktansvärt lång. Den inledande prologen av filmen är pampig med en snygg etablering av dvärkungadömet Erebor som är platsen Bilbo, Gandalf och de 13 dvärgarna måste ta sig för att spöa sista bossen: draken Smaug som snott dvägarnas land och guld.

 

Men lyckan är kortvarig. Så fort vi får stifta bekantskap med en ung Bilbo och Gandalf börjar man ana att nåt inte står rätt till. Dialogen är tramsig, utdragen och Martin Freeman känns väldigt malplacerad i filmen. Jackson har i fler intervjuer sagt att han vill att Hobbit ska kännas som en naturligt fortsättning på Sagan om Ringen: att känslan ska vara densamma och det är här det brister för mig. Allting ser ut som det ska göra men allt för ofta dras jag ur illusionen eftersom karaktärer beter sig på ett sätt som inte passar Sagan om Ringen-universumet. Tex Gandalfs skämt om att en släkting till Bilbo uppfann golf. Golf existerar inte ens i den här världen!

 

Till slut tar sig Bilbo och sällskapet ut på sin resa och det är inte en minut för sent. En lång scen hemma hos BIlbo med på tok för mycket dålig dvärghumor, ett sångnummer för mycket och en Freeman som fortfarande inte övertygar som Bilbo... Listan kan göras lång och jag kan för allt i världen inte fatta varför det är så uttrdaget. Jag fattar att ni hade kul på inspelningen men för oss andra är det här plågsamt och jag inser att jo, precis så katastrofalt som jag fasade har det blivit.

 

Jag vet att boken är en barnbok med mycket humor och jag har inget emot komedi så länge det bara är bra komedi och inte på spädbarnsnivå som det tyvärr ofta blir här. Och vem smarta idé var det att göra trollkarlen Radagast Brun till en hippieclown som känns som han klivit in i totalt fel film? Den karaktären beskrivs knappt i någon av Tolikiens böcker så varför ser han ut som han gör? Drog dom lott och fick en nit? Att se den karaktären stå och prata med allvarlige Gandlaf är som om vi skulle köpa att Ron Weasley spelades av en alien. För det är i alla kontraster som filmen tappar: ena stunden är det flams och trams-komedi för att i nästa sekunde bli dödsallvarligt och armar, ben  och andra lemmar flyger! Och det är i just dom stunderna som filmen blir riktigt bra! När vi är tillbaka på samma allvarsamma plan som Sagan om Ringen.

 

Tekniskt sett är filmen en triumf. Alla datoranimationer (förutom just en haschrökande trollkarl och hans kaninsläde) ser nästintill perfekta ut. Där syns varenda kroa av den miljardstora budeget på vita duken. Den omtalade dubbla hastigheten (filmen är inspelad i 48 bildrutor per sekund istället för det traditionella 24) lyckas också glida ganska obekymrat förbi i positivt bemärkelse. Tyvärr känns kanske 1-2% av filmen som vi antingen befinner oss på medeltisdveckan i Kalmar eller att karaktärer agerar som om nån tryckte på snabbspolningskanppen. Det ser äckligt realtiskt ut. Som tur är vägs det upp av kristallklarbild och en Gollum, som är med i filmens bästa scen, sparkar röv på alla digitala effekter som nånsin gjorts!

 

Som slutord vill jag tydliggöra att hur snuskigt stort fan av alla tre Sagan om Ringen-filmerna jag än må vara så har jag alltid vetat att Hobbit skulle kunna fuckas upp ganska enkelt. Och ja, kära läsare, en stor del av den är ganska rejält uppfuckad tyvärr! Så trots mina låga förväntningar måste jag ändå dra till med ordet "besvikelse". Vi har vetat hur fel det skulle kunna gå och det kändes som att P.J & Co också visste det men inte gjort nåt åt det.

 

Filmen är en helt OK äventyrsfilm just för att den andra halvan är så bra då barnsligheterna flyger ut genom fönstret och all action kickar igång den vid det laget halvt hjärndöda rullen. Det är också då som Gollum dyker upp i en scen som fängslar tack vare bra dialog och makalöst skådespeleri (yes, en dataanimerad karaktär spelar brallan av allt levande som satt sin fot i filmen).

 

Det här var inte riktigt den start vi hoppats på så jag håller tummarna för att Peter Jackson tar sig i kragen och tar åt sig av kritiken. För får vi spendera ytterligare en minut på en firmafest med 13 rapande dvägar skjuter jag den ansvarige!

 

Såhär i några korta meningar kanske handlingen låter vettig men tro mig, du lär dig ganska snabbt att släppa alla logiska luckor och paralella universum, tidslinjer och fan och hans moster. För er där ute som gillar japansk melodrama (dvs när känslobarometern är uppskruvad till max och karaktärer bajsar ur sig repliker som handlar om deras innersta känslor var och varannan sekund) så har ni en riktig guldgruva här! Det är stundtals ganska sliskigt så det förslår men som verktyg för att driva spelet framåt så funkar det helt klart och storyn är inte på något sätt dålig, det handlar bara om smak och om vad man föredrar.

 

Hela Final Fantasy XIII-2 kan bäst beskrivas som "gör om, gör rätt" för det är nästan som en checklista över allt det som fans klagade på i den förra delen. Tyckte du 13 var linjärt? Kirrat: stora öppna världar och du har möjligheten att välja fritt redan från början vart du vill åka och ju längre in du kommer desto fler platser kan du välja att besöka. Jag skulle nästan vilja säga att 40-50% av hela spelet är frivilligt och för nån som älskar att utforska kan jag inte annat göra än att ta av mig hatten här. Variation är också ett annat ord som man tycks ha fattat innebörden av. Där 13 var en enda stor monsterslakt varierar sig 13-2 genom att låta varje tidsepok vara unik på det sätt du spelar på. En bana kan tex vara en nästan regelrätt plattformsbana där man ska hoppa mellan block a la Super Mario, en annan handlar om klurigt pussellösande osv. Det här gör att spelet är otroligt mycket roligare att spela än det förra även om det aldrig riktigt är bäst på nåt av det gör. Håller tummarna för att serien håller fast i denna variation tills nästa del (yep, det kommer ett 13-3 också)!

 

Grafiskt sett håller spelet samma klass som det förra, dvs mycket bra! Tyvärr kan inte detsamma sägas om musiken som stundtals är riktigt gräslig. Sliskig j-pop som har noll connection till vad som händer i spelet. Nytt lågvattenmärke för serien. Tur att det finns bra musik som återanvänds från 13.

 

I övrigt är det snabba battle systemet från förra spelet mer eller mindre intakt. Och det tackar vi för! De stora skillnaderna är att du istället för en tredje mänsklig medlem kan fånga monster som du kan uppgradera och använda i strid. Jag låter ni läsare få pussla ihop vilket annat koncept det påminner om. Kul är det i vart fall! Sen har man också sett till att när den gubbe du kontrollerar i teamet dör, så dör inte hela sällskapet. Så jäkla ologiskt och skönt att det är fixat. Nu övertar en annan karaktär ledarrollen istället.

 

Sammanfattningsvis är hela FF13-2 ett stort "fixat" rent spelmässigt. Tyvärr har storyn och musiken inte fått samma uppmärksamhet. Hade man lagt ner mer tid där hade vi kunnat få ett spel med rejäla muskler. Nu är det "bara" det bästa FF-spelet sen del 10. Och det är inte fy skam heller!