Resan nedåt (Onsdag 29/4)
Satt och gjorde en anteckning över hur min examensarbete-resa såg ut idag. Att kalla det en färd nedåt i helvetet är väl en ganska bra jämförelse. Idag hoppade ännu en skådis av så imorrn ska vi ha... TA-DA! Casting! I min lägenhet dessutom=P
Återkommer med rapport men det känns galet skumt. Daniel kommer ju hit imorrn också så han får sig en extrainsyn i tv-världen och i en syssla varken nån i mitt team är bekant av i större utsträckning. Jag är bara så trött på det här. Har allvarliga humörsväningar, ena sekunden lika depp som Johnny, andra sekunden vill jag vinna en oscar.
Zzz...
Återkommer med rapport men det känns galet skumt. Daniel kommer ju hit imorrn också så han får sig en extrainsyn i tv-världen och i en syssla varken nån i mitt team är bekant av i större utsträckning. Jag är bara så trött på det här. Har allvarliga humörsväningar, ena sekunden lika depp som Johnny, andra sekunden vill jag vinna en oscar.
Zzz...
Funny story... (Tisdag 27/4)
Av väldigt varierande kvalitet. Så kan man sammanfatta How I met your mother, sitcomen som alla tycks gilla. Kollade precis ett avsnitt. Skrattade fem gånger under loppet av 22 min. TV-publiken skrattade betydligt fler gånger, men långt ifrån så ofta och högt som de brukar göra i andra komediserier. Detta är väldigt konstigt. Om nu serien är så populär borde inte alla sitta och asgarva hela tiden och inte bara små-le/fnissa som man faktiskt gör nu. Sen så känns det ibland som att serien själv inte ens försöker vara rolig. Minns flera väldigt allvarliga (sett ur ett sitcom-perspektiv) avsnitt då jag inte skrattade nån gång.
?????
Har analyserat det många gånger i min hjärna och så vitt jag kan förstå det kommer jag aldrig komma fram till nåt vettigt svar.
Skum serie... Men ibland jävligt kul, men mest ett underligt mysterium...
?????
Har analyserat det många gånger i min hjärna och så vitt jag kan förstå det kommer jag aldrig komma fram till nåt vettigt svar.
Skum serie... Men ibland jävligt kul, men mest ett underligt mysterium...
Zombiebrain (Fredag 23/4)
Sitter här och försöker bestämma mig för hur jag ska göra. Har tack vare min ledighet (läs "arbetslöshet") förskjutit min läggningstid (hmm... jo, det är ett ord) ganska rejält. Sisådär ett par tre-fyra timmar så räknar med att tröttheten slår till vid 4-5-tiden ungefär. Har nog bestämt mig, jo, det har jag, för att lägga mig då... sova ett par timmar och sen gå upp vid 10-tiden, kämpa mig igenom dagen i zombietillstånd så jag kan däcka tidigt ikväll och därmed återställa min dygnsrytm. Gäller att va på hugget i helgen! Ska ha vår första inspelningsdag till examensarbetet på söndag... Vad vi ska filma är inte hugget i sten än, men återkommer med mer info i ett senare inlägg.
Vet inte varför men har liksom lagt blogghjärnan på hyllan sen min praktik tagit slut. Inte för att mitt liv blivit totalt tomt på upplevelser sen dess utan ja, säg det, har bara inte haft nån inspiration. Vanligtvis brukar man samla på sig ett gäng bloggidéer i bakhuvudet men den funktionen måste gått i ide eller nåt. Ska göra mitt bästa för att väcka den igen
Är sugen på att göra nåt liknande som zelda-krönikan men frågan är om dagarna räcker till. Kommer inte ha så mycket tid över nu när examensarbetet drar igång på fullt allvar, plus att broder Daniel kommer på besök nästa vecka. Får la bli ett sommarprojekt när man sitter där ute i kuren på Color Line (oh, fuck let me stay here instead).
O, btw, har fått mitt första riktigt jobb inom TV-branschen. Visst, bara en dag, men-wow!-vilken dag det kommer bli! Ska hjälpa till med avspärrningar av trafiken till "Våra vänners liv" (min förra praktikplats) på SVT-drama. Ser framemot det. Mmmm! Free foooood^^ *Homer-dregglar*
Vet inte varför men har liksom lagt blogghjärnan på hyllan sen min praktik tagit slut. Inte för att mitt liv blivit totalt tomt på upplevelser sen dess utan ja, säg det, har bara inte haft nån inspiration. Vanligtvis brukar man samla på sig ett gäng bloggidéer i bakhuvudet men den funktionen måste gått i ide eller nåt. Ska göra mitt bästa för att väcka den igen
Är sugen på att göra nåt liknande som zelda-krönikan men frågan är om dagarna räcker till. Kommer inte ha så mycket tid över nu när examensarbetet drar igång på fullt allvar, plus att broder Daniel kommer på besök nästa vecka. Får la bli ett sommarprojekt när man sitter där ute i kuren på Color Line (oh, fuck let me stay here instead).
O, btw, har fått mitt första riktigt jobb inom TV-branschen. Visst, bara en dag, men-wow!-vilken dag det kommer bli! Ska hjälpa till med avspärrningar av trafiken till "Våra vänners liv" (min förra praktikplats) på SVT-drama. Ser framemot det. Mmmm! Free foooood^^ *Homer-dregglar*
Öljakt (Måndag 19/4)
I brist på ork att skriva nåt så lägger jag upp ett klockrent klipp från Gnesta (vår inspelningsplats för examensfilmen). Visar två unga män som går på öljakt. See it to believe it=P Råkade helt random bara snubbla över klippet.
Klättra på väggarna (Onsdag 14/4)
Ska snart röra in mig in mot stan men känner hur min bloggplikt kallar. Man tycker att nu när man har så mycket fridtid så borde man hinna med hur mycket som helst, men icke. Är väl inte helt officiellt arbetslös då jag fortfarande pluggar och har ett examensarbete som måste avklaras, men eftersom vi inte arbetar 24/7 med det så får jag verkligen känna på hur livet hos en dagdrivare känns=P
Hur ofta har man inte önskat att man hade mer tid till för film, spel och annat livsviktigt (ironi), men kan ta mig fan inte fokusera på det. Känns som man har alla blickar på sig som bara skriker "sök jobb!" hela tiden. Men är nog bara en övergångsfas. Har bara varit tilbaka i Stockholm i knappt en vecka och paniken börjar lägga sig. Jobbigast var i helgen då jag nästan klättrade på väggarna. Tur att man hängde med Johan på Kamelot-konsert i söndags så man fick vädra sig lite... och jävlar vilket vädrande det var! XD
Grymt bra konsert trots att jag inte lyssnat så mycket på dem innan. En speciell eloge till den norstalande sångaren Roy Khan som verkligen bar metalfanan högt (trots att typ ingen i publiken förstod vad han sa. Tror stockholmarna hade behövt undertext^^)!
Hade ett avhopp av en av våra skådisar till examensfilmen igår så ifall nån där ute vet en man i 20-30 årsåldern som kan tänka sig att ställa upp i slutet av april/början av maj- call me/mail me!
Dagens tips: Bejeweled! Ett simpelt pusselspel om ädelstenar som titt som tätt tar över mitt liv. Sjukt beroendeframkallande (som en del kanske lagt märke till på min facebook=P).
Hur ofta har man inte önskat att man hade mer tid till för film, spel och annat livsviktigt (ironi), men kan ta mig fan inte fokusera på det. Känns som man har alla blickar på sig som bara skriker "sök jobb!" hela tiden. Men är nog bara en övergångsfas. Har bara varit tilbaka i Stockholm i knappt en vecka och paniken börjar lägga sig. Jobbigast var i helgen då jag nästan klättrade på väggarna. Tur att man hängde med Johan på Kamelot-konsert i söndags så man fick vädra sig lite... och jävlar vilket vädrande det var! XD
Grymt bra konsert trots att jag inte lyssnat så mycket på dem innan. En speciell eloge till den norstalande sångaren Roy Khan som verkligen bar metalfanan högt (trots att typ ingen i publiken förstod vad han sa. Tror stockholmarna hade behövt undertext^^)!
Hade ett avhopp av en av våra skådisar till examensfilmen igår så ifall nån där ute vet en man i 20-30 årsåldern som kan tänka sig att ställa upp i slutet av april/början av maj- call me/mail me!
Dagens tips: Bejeweled! Ett simpelt pusselspel om ädelstenar som titt som tätt tar över mitt liv. Sjukt beroendeframkallande (som en del kanske lagt märke till på min facebook=P).
Strömstad-Sebbe VS Stockholms-Basse (Fredag 9/4)
Känns som det kan vara dags att sammanfatta lite vad som hänt den senaste veckan.
Avslutade min praktik för lite mer än en vecka sen på SVT. Det markerade också slutet för min 28 veckor som praktikant. Under april och en stor del av maj ska jag tillsammans med Johan och Sandra i klassen göra ett slutarbete. Hade vårt femte möte idag med Team Tasty Dog 59 idag som vi kallar oss. Rullar på riktigt bra och imorgon ska jag iväg till Gnesta för att reka medan de andra två fortfarande praktiserar.
Känns jävligt skönt att verkligen vara igång med examensarbetet efter alla turer fram och tillbaka mellan olika grupper (det är en lång historia som gör sig bättre spoken=P).
Dels eftersom pappa fyllde år och för att jag inte varit hemma sen nyår så tog jag mig i lördags tillbaka till landet där fiskmåsarna aldrig tycks hålla käften och norrmännen aldrig få slut på pengar: Strömstad. Stannade bara till på onsdag men hann med både lördagsfest hos Borgis i källaren, en träff med Rebecka (som ska flytta till Skottland snart -yikes!), Wii-kväll (fick äntligen kliva upp på vågen och testa Wii Fit!^^) hos Jessica och bowling i Uddevalla med gänget (men fy faaan va dåligt det gick).
Och så var det slut, så nu sitter jag här i Stockholm igen. Brukar ju alltid känns lite när man varit borta... Det är verkligen två olika liv man har och ibland känns det också som två olika personligheter... Strömstad-Sebbe och Stockholms-Basse... Men det underligaste är att den ena alltid tycks längta efter att få kliva i den andres skor, som om en av dem är obekäm i sin bekvämhet fast han inte vet om det förrän man hamnar i den just den knepiga situationen som får honom minnas.
Nej, nog med filosofiska flosker för idag=P
Natt på er!
En mus resa (Söndag 4/4)
Nej, det är inte särskrivning på titeln för de som med all rätta stör sig på den.
På tiden jag fick upp den kortfilmen på webben. Spelade in den under en dag i slutet av augusti ifjol strax innan jag flyttade till Stockholm. Och Sandra, jag vet vad du tycker om din rollinsats (haha) men tänk såhär... denna insats kanske leder till det där genombrottet du så länge sökt=)
Ja, ja, se och bedöm själva om musen som tröttnade sin laptop, gav sig ut i världen och lärde sig en läxa. Helt självproducerad.
Final Fantasy XIII (Fredag 2/4)
"The thirteen days after we awoke, were the beginning of the end"
Med de orden inleds vad som kallats världens viktigaste och mest efterlängtade rollspel. Speciellt kritiker och skribenter i Sverige har under flera års tid proklamerat att J-RPG:s död är ett faktum. Västerlänska rollspel som Elder Scrolls IV: Oblivion och Mass Effect har sedan ett par år tillbaka betraktats som betydligt mer intressanta än fjortonåriga blåhåriga pojkar som räddat världen gång på gång. Ibland har det dykt ett och annat undantag som t.ex. Persona 4 som kanske mest fått så mycket uppmäksamhet just för att det stuckit ut ur massan av triljoner Tales of allt-möjligt -spel, studion Mistwalkers tafatta försök att föra in genren i 2000-talet (vilket i stort sett bara inneburit snyggare filmsekvenser) och remakes av gamla hittar.
Har Square-Enix det som krävs för att lyckas vända den nedåtgående trenden? Men framför allt... lyckas de bli kompisar med fansen igen efter FF12??
Kan ju dra det på en gång. Square-Enix ska ha credd för att de vågade pröva något nytt i den förra delen, men hur kunde det skita sig så totalt är för mig en gåta. Missförstå mig rätt, Final Fantasy XII är fortfarande ett bra spel men sett ur ett FF-perspektiv... OMG... då är det riktigt kasst. Storyn va alldeles för politisk (det lilla storyinslag spelet hade), karaktärerna fick lika mycket utrymme som min blomväxt här i lägenheten (tror den står gömd bakom gardinen...men osäker) och ett par av dem (Vaan och Penelo) va bara pinsamt dålga. Dessutom är hela systemet med att man både måste LÄRA sig magier, KÖPA magier, plus (det här är så sjukt att jag knappt kan fatta det) att man måste ha LISCENS för att få använda sig av vapnet/magin... VEM FAN SPRINGER RUNT UTE I VILDMARKEN MEDAN JAG HACKAR MONSTER OCH KOLLAR IFALL JAG VERKLIGEN FÅR ANVÄNDA DET DÄR VAPNET????!!!!! Ett jävligt billigt sätt att förlänga speltiden, som för övrigt är helt galet lång. Det tog mig 68 fucking timmar att klara spelet. Med den lilla storyn spelet hade så vore 30-35 timmar varit betydligt lämpligare. Resten av tiden spenderas åt grinding, levla upp, grinding och levla upp. Autopiloten...! Var är du?!
Ehm... Ja, ni fattar nog vad jag menar med att del 12 inte va nån höjdare...sett ur ett FF-perspektiv dvs. Annars så var det ganska bra faktiskt. Snyggt åtminstone.
Tur då att Final Fantasy XIII är precis allt det som tolvan inte var. Vilket va precis som fansen ville ha det.
Väljer att dela in hela recensionen i olika kategorier för att få struktur på det.
STORY: De inledande fem timmarna av spelet kan beskrivas såhär: OK, nu måste vi rädda alla som ska bli "Purged" och skickade till Pulse för att de anklagats för att ha blivit l'Cie av den stygga Pulse fal'Cie. Såna bad guys får verkligen inte stanna här på Coccon. Tur att PSICOM hjälper oss med det! Nej, nu kommer NORA och skjuter på oss. Fly! Jag är btw en ex-SOLDIER. Ahhh! Nej, vi har blivit l'Cie av en fal'Cie. Nu måste vi utföra vårt Focus innan vi förvandlas till otäcka Cie'th...eller kristallstatyer.
Förvirrad?
Jupp, räkna med att vara rejält lost innan allt du får grepp om storyn. Square-Enix kör en James Bond och kastar oss rakt in i handlingen med en adrenalin-pumpande inledning för att sakta men säkert därefter förklara alla begrepp och personer. Ta det lugnt. Du kommer fatta allt. Även om man får räkna med att kolla upp i spelets faktaavdelning lite då och då innan allt satt sig.
Själva storyn i sig känns inte särskilt lång och blir heller aldrig särskilt komplicerad (även om spelet verkligen är fullproppat med filmsekvenser, mer än 10:an och 12:an tillsammans), men hela den värld som Square-Enix byggt upp är helt fantastiskt och jag gillar den verkligen. Även om jag kan sakta känslan av att man verkligen gått igenom ett ordentligt äventyr där det verkligen hänt sjukt mycket (som i t.ex. del 9) så är det OK att storyn i sig lägger sig lite i skymundan för att låta karaktärerna träda fram.
Karaktärerna kan mycket väl vara de mest detlajerade och välarbetade i hela serien även om vissa av dem känns hämtade ur ett (förvissa väldigt bra) anime-avsnitt. Dock är chansen enormt stor att du precis jag kommer slita ditt hår över tjejen Vanille och bara be hennes happy-go-lucky-käft att knipa igen.
Man lär sig dock leva med det och under andra halvan sv spelet så börjar man faktiskt gilla henne. Värre ställt är det med gubbarna Hope och Snow, eller mr Crybaby och mr I'm-so-cool-but-very-deeeep. Två karaktärer som aldrig lyckas bli så likeable som spelet verkligen vill... men man fattar ändå på nåt sätt tycke för dem.
Däremot hade storyn behövt en riktigt, ritigt ond skurk! Den finns typ en, men vi vill ju verkligen ha en Kuja, Sephiroth eller Kefka att hata.. Nån som förintar hela planeter eller sticker 2 m långa samurajsvärd i oskyldiga flickor=P
GRAFIK: Oh, ain't she a beatuy=P Full pott!!
LJUD: Nobuo Uematsu, spelvärldens okrönte musikkonung, är inte riktigt lika saknad här som i del 12, men visste märks det att det är en annan kompositör (Masashi Hamauzu) som sitter vid rodret nu. Spelets huvudtema som återkommer i olika versioner under spelets gång är riktigt bra men annars är kvaliteten väldigt ojämn, med betomning åt det positiva håller tack o lov. Hamauzu använder sig dessutom av sång i vissa av styckena som spelas i bakgrunden, vilket jag nästan aldrig varit med av inom tv-spelsmusik. Passar ibland, ibland inte, men överlag så är musiken värdig ett FF-spel även om man fortfarande längtar tillbaka till To Zanarkand, Melodies of Life och One Winged Angel.
Alla röstskådespelare gör verkligen dessutom ett grymt bra jobb. Helt klart i samma klass som 12:an (japp, jag berömde just spelet) och de är en stor del i varför just karaktärerna funkar.
KONTROLL: Den första tanken som slog mig var "Ok, kameran suger...rejält!". Du är fri att kontrollera den hur du vill men känns som att nån glömt att olja den. Att vrida från höger och vänster kan ibland ta en halv evighet. Dessutom har den en otrevlig ovana att hela tiden glida tillbaka och stanna lite bakom karaktärens vänstra axel. Bakläxa Square-Enix! Där va FF12 betydligt bättre och även del 10 trots att den hade en fast kamera. Man hade iaf bättre koll på läget. Men i slutändan lär man sig leva med den och nånstans efter 10-timmarsstrecket slutade jag tänka på det.
Nu till själva fighterna! Borta är känslan av att man spelar ett online-rollspel offline utan åter igen transporteras man till en separat battle-arena för att slåss. Inga random encounters så långt ögat kan nå den här gången heller utan fienderna vandrar fullt synliga omkring. Gött! Fighterna i sig är också sprillans omdesignade (hmm... lät lite skumt men sant=P). Där striderna i de tidigare spelen (med undantag för 12:an och X-2) fått ta sin tid så är del 13:s fighter snabba som tusan! Ingen väntetid här utan när din mätare är full kan du stappla upp til fem olika attack att bombardera din fiende med. Klokt nog har man valt att inkludera en funktion kallad "auto-battle" då spelet väljer vilka attacker som passar din fiende bäst. Detta kan ses som lite konstigt ibörjan men tro mig det hade inte funkat utan den eftersom hela systemet bygger på jävligt högt tempo.
Det man som spelare däremot måste ha stenkoll på är paradigm-skiftena. Paradign är jämföras med de tidigare spelens jobb-system fast ändå inte. De finns sex olika roller att lära sig. Var och en med enskilda attacker och förmågor. Dessa måste du i stridens hetta snabbt kunna byta till om du ska ha en chans till överlevnad. Låg hälsa? Snabbt, byt till ett team på tre med medics så de kan kasta cure på dig. Eller vill du bara attackera, byt till tre commanders. Dessa roller kan man sen kombiener mellan varandra till det oändliga. Grymt kul och håller en verkligen vaken under fighterna.
En liten detalj som drivit mig till vansinne flera gånger är att så fort ens ledare (den du kontrollerar)dör i battle så blir det game over. Jävligt irriterande att se ens två kvarlevande slagskämpar stå och piska skada samtidigt som bilden fadar ut.
Hitills har jag inte rört det ämne som varit den stora snackisen runt spelet sen dess release i Japan. Spelet är linjärt. Och då menar jag linjärt med ett stort "L". För att beskriva det väldigt grovt så springer du egentligen genom en serie, visserligen gudomligt vackra, långa korridorer med kanske nån enstaka skattkista bakom nån liten extra vägkrok. Men annars så springer du framåt, framåt och framåt. Ca 90% av alla platser du besöker återkommer du aldrig till igen just för att de bara är transportsträckor och tomma på allt övrig innehåll. Med risk för att sanningen skrämmer dig så består Final Fantasy XIII i grund och botten av fighter och story-sekvenser. Jupp, that's it. Alla byar och städer där du kunde utforska och chattra med folket is non-existent. De enda side-quests som finns dyker inte upp förräns efter 20-23 timmar då man som spelare äntligen kommer till en miljö där man är fri att springa vart man vill. Och det är verkligen spelets höjdpunkt eftersom man först då förstår hur mycket av Final Fantasys själ som ligger utanför storyn och fighterna.
Du fightas, springer och kollar på film. Visserligen är dessa tre beståndsdelar exemplariskt gjorda men man kan inte låta bli att undrar varför Square-Enix valt att skala bort så mycket av Final Fantasy-upplevelsen till förmån för ett extremt tight regisserat spel. Spelet borde därför bli extremt enformigt och jo, det blir det iband men storyn och karaktärerna lyckas ändå locka en tillbaka. Jag hade bara så gärna sett att man inte bara nöjt sig med 65 jaga-monster-uppdrag att syssla med vid sidan om.
TOTALT: Efter 48 timmar med dessa sex karaktärer kändes slutet vemodigt. Vem vet hur länge det dröjer till del 15 (nr 14 kommer ju bli online so fuck that one...). Final Fantasy XIII är långt ifrån perfekt. Upplägget känns ibland väldigt avskalat och storyn hade gärna fått breda ut sig lite mer även om karaktärsutvecklingen är fantastisk. Beröm ska också svårighetsgraden ha eftersom den aldrig kräver extra grindande. Så länge man inte flyr från varje fight iaf=P Spelet är också väldigt förlåtande (på ett bra sätt): alla karaktärer får experience även om man inte använder dem, man kan alltid välja "retry" i en fight om man upptäcker att det går åt pipsvängen plus att när man dör så börjar man alltid om precis bredvid monstret/bossen som dödade dig. Me like!
Vart i seriens bästa-lista placerar jag det här då? Inte i närheten av IX iaf... Men flera snäpp upp från XII=P Får återkomma till det i framtiden, men helt klart värt ett PS3-köp=)
Med de orden inleds vad som kallats världens viktigaste och mest efterlängtade rollspel. Speciellt kritiker och skribenter i Sverige har under flera års tid proklamerat att J-RPG:s död är ett faktum. Västerlänska rollspel som Elder Scrolls IV: Oblivion och Mass Effect har sedan ett par år tillbaka betraktats som betydligt mer intressanta än fjortonåriga blåhåriga pojkar som räddat världen gång på gång. Ibland har det dykt ett och annat undantag som t.ex. Persona 4 som kanske mest fått så mycket uppmäksamhet just för att det stuckit ut ur massan av triljoner Tales of allt-möjligt -spel, studion Mistwalkers tafatta försök att föra in genren i 2000-talet (vilket i stort sett bara inneburit snyggare filmsekvenser) och remakes av gamla hittar.
Har Square-Enix det som krävs för att lyckas vända den nedåtgående trenden? Men framför allt... lyckas de bli kompisar med fansen igen efter FF12??
Kan ju dra det på en gång. Square-Enix ska ha credd för att de vågade pröva något nytt i den förra delen, men hur kunde det skita sig så totalt är för mig en gåta. Missförstå mig rätt, Final Fantasy XII är fortfarande ett bra spel men sett ur ett FF-perspektiv... OMG... då är det riktigt kasst. Storyn va alldeles för politisk (det lilla storyinslag spelet hade), karaktärerna fick lika mycket utrymme som min blomväxt här i lägenheten (tror den står gömd bakom gardinen...men osäker) och ett par av dem (Vaan och Penelo) va bara pinsamt dålga. Dessutom är hela systemet med att man både måste LÄRA sig magier, KÖPA magier, plus (det här är så sjukt att jag knappt kan fatta det) att man måste ha LISCENS för att få använda sig av vapnet/magin... VEM FAN SPRINGER RUNT UTE I VILDMARKEN MEDAN JAG HACKAR MONSTER OCH KOLLAR IFALL JAG VERKLIGEN FÅR ANVÄNDA DET DÄR VAPNET????!!!!! Ett jävligt billigt sätt att förlänga speltiden, som för övrigt är helt galet lång. Det tog mig 68 fucking timmar att klara spelet. Med den lilla storyn spelet hade så vore 30-35 timmar varit betydligt lämpligare. Resten av tiden spenderas åt grinding, levla upp, grinding och levla upp. Autopiloten...! Var är du?!
Ehm... Ja, ni fattar nog vad jag menar med att del 12 inte va nån höjdare...sett ur ett FF-perspektiv dvs. Annars så var det ganska bra faktiskt. Snyggt åtminstone.
Tur då att Final Fantasy XIII är precis allt det som tolvan inte var. Vilket va precis som fansen ville ha det.
Väljer att dela in hela recensionen i olika kategorier för att få struktur på det.
STORY: De inledande fem timmarna av spelet kan beskrivas såhär: OK, nu måste vi rädda alla som ska bli "Purged" och skickade till Pulse för att de anklagats för att ha blivit l'Cie av den stygga Pulse fal'Cie. Såna bad guys får verkligen inte stanna här på Coccon. Tur att PSICOM hjälper oss med det! Nej, nu kommer NORA och skjuter på oss. Fly! Jag är btw en ex-SOLDIER. Ahhh! Nej, vi har blivit l'Cie av en fal'Cie. Nu måste vi utföra vårt Focus innan vi förvandlas till otäcka Cie'th...eller kristallstatyer.
Förvirrad?
Jupp, räkna med att vara rejält lost innan allt du får grepp om storyn. Square-Enix kör en James Bond och kastar oss rakt in i handlingen med en adrenalin-pumpande inledning för att sakta men säkert därefter förklara alla begrepp och personer. Ta det lugnt. Du kommer fatta allt. Även om man får räkna med att kolla upp i spelets faktaavdelning lite då och då innan allt satt sig.
Själva storyn i sig känns inte särskilt lång och blir heller aldrig särskilt komplicerad (även om spelet verkligen är fullproppat med filmsekvenser, mer än 10:an och 12:an tillsammans), men hela den värld som Square-Enix byggt upp är helt fantastiskt och jag gillar den verkligen. Även om jag kan sakta känslan av att man verkligen gått igenom ett ordentligt äventyr där det verkligen hänt sjukt mycket (som i t.ex. del 9) så är det OK att storyn i sig lägger sig lite i skymundan för att låta karaktärerna träda fram.
Karaktärerna kan mycket väl vara de mest detlajerade och välarbetade i hela serien även om vissa av dem känns hämtade ur ett (förvissa väldigt bra) anime-avsnitt. Dock är chansen enormt stor att du precis jag kommer slita ditt hår över tjejen Vanille och bara be hennes happy-go-lucky-käft att knipa igen.
Man lär sig dock leva med det och under andra halvan sv spelet så börjar man faktiskt gilla henne. Värre ställt är det med gubbarna Hope och Snow, eller mr Crybaby och mr I'm-so-cool-but-very-deeeep. Två karaktärer som aldrig lyckas bli så likeable som spelet verkligen vill... men man fattar ändå på nåt sätt tycke för dem.
Däremot hade storyn behövt en riktigt, ritigt ond skurk! Den finns typ en, men vi vill ju verkligen ha en Kuja, Sephiroth eller Kefka att hata.. Nån som förintar hela planeter eller sticker 2 m långa samurajsvärd i oskyldiga flickor=P
GRAFIK: Oh, ain't she a beatuy=P Full pott!!
LJUD: Nobuo Uematsu, spelvärldens okrönte musikkonung, är inte riktigt lika saknad här som i del 12, men visste märks det att det är en annan kompositör (Masashi Hamauzu) som sitter vid rodret nu. Spelets huvudtema som återkommer i olika versioner under spelets gång är riktigt bra men annars är kvaliteten väldigt ojämn, med betomning åt det positiva håller tack o lov. Hamauzu använder sig dessutom av sång i vissa av styckena som spelas i bakgrunden, vilket jag nästan aldrig varit med av inom tv-spelsmusik. Passar ibland, ibland inte, men överlag så är musiken värdig ett FF-spel även om man fortfarande längtar tillbaka till To Zanarkand, Melodies of Life och One Winged Angel.
Alla röstskådespelare gör verkligen dessutom ett grymt bra jobb. Helt klart i samma klass som 12:an (japp, jag berömde just spelet) och de är en stor del i varför just karaktärerna funkar.
KONTROLL: Den första tanken som slog mig var "Ok, kameran suger...rejält!". Du är fri att kontrollera den hur du vill men känns som att nån glömt att olja den. Att vrida från höger och vänster kan ibland ta en halv evighet. Dessutom har den en otrevlig ovana att hela tiden glida tillbaka och stanna lite bakom karaktärens vänstra axel. Bakläxa Square-Enix! Där va FF12 betydligt bättre och även del 10 trots att den hade en fast kamera. Man hade iaf bättre koll på läget. Men i slutändan lär man sig leva med den och nånstans efter 10-timmarsstrecket slutade jag tänka på det.
Nu till själva fighterna! Borta är känslan av att man spelar ett online-rollspel offline utan åter igen transporteras man till en separat battle-arena för att slåss. Inga random encounters så långt ögat kan nå den här gången heller utan fienderna vandrar fullt synliga omkring. Gött! Fighterna i sig är också sprillans omdesignade (hmm... lät lite skumt men sant=P). Där striderna i de tidigare spelen (med undantag för 12:an och X-2) fått ta sin tid så är del 13:s fighter snabba som tusan! Ingen väntetid här utan när din mätare är full kan du stappla upp til fem olika attack att bombardera din fiende med. Klokt nog har man valt att inkludera en funktion kallad "auto-battle" då spelet väljer vilka attacker som passar din fiende bäst. Detta kan ses som lite konstigt ibörjan men tro mig det hade inte funkat utan den eftersom hela systemet bygger på jävligt högt tempo.
Det man som spelare däremot måste ha stenkoll på är paradigm-skiftena. Paradign är jämföras med de tidigare spelens jobb-system fast ändå inte. De finns sex olika roller att lära sig. Var och en med enskilda attacker och förmågor. Dessa måste du i stridens hetta snabbt kunna byta till om du ska ha en chans till överlevnad. Låg hälsa? Snabbt, byt till ett team på tre med medics så de kan kasta cure på dig. Eller vill du bara attackera, byt till tre commanders. Dessa roller kan man sen kombiener mellan varandra till det oändliga. Grymt kul och håller en verkligen vaken under fighterna.
En liten detalj som drivit mig till vansinne flera gånger är att så fort ens ledare (den du kontrollerar)dör i battle så blir det game over. Jävligt irriterande att se ens två kvarlevande slagskämpar stå och piska skada samtidigt som bilden fadar ut.
Hitills har jag inte rört det ämne som varit den stora snackisen runt spelet sen dess release i Japan. Spelet är linjärt. Och då menar jag linjärt med ett stort "L". För att beskriva det väldigt grovt så springer du egentligen genom en serie, visserligen gudomligt vackra, långa korridorer med kanske nån enstaka skattkista bakom nån liten extra vägkrok. Men annars så springer du framåt, framåt och framåt. Ca 90% av alla platser du besöker återkommer du aldrig till igen just för att de bara är transportsträckor och tomma på allt övrig innehåll. Med risk för att sanningen skrämmer dig så består Final Fantasy XIII i grund och botten av fighter och story-sekvenser. Jupp, that's it. Alla byar och städer där du kunde utforska och chattra med folket is non-existent. De enda side-quests som finns dyker inte upp förräns efter 20-23 timmar då man som spelare äntligen kommer till en miljö där man är fri att springa vart man vill. Och det är verkligen spelets höjdpunkt eftersom man först då förstår hur mycket av Final Fantasys själ som ligger utanför storyn och fighterna.
Du fightas, springer och kollar på film. Visserligen är dessa tre beståndsdelar exemplariskt gjorda men man kan inte låta bli att undrar varför Square-Enix valt att skala bort så mycket av Final Fantasy-upplevelsen till förmån för ett extremt tight regisserat spel. Spelet borde därför bli extremt enformigt och jo, det blir det iband men storyn och karaktärerna lyckas ändå locka en tillbaka. Jag hade bara så gärna sett att man inte bara nöjt sig med 65 jaga-monster-uppdrag att syssla med vid sidan om.
TOTALT: Efter 48 timmar med dessa sex karaktärer kändes slutet vemodigt. Vem vet hur länge det dröjer till del 15 (nr 14 kommer ju bli online so fuck that one...). Final Fantasy XIII är långt ifrån perfekt. Upplägget känns ibland väldigt avskalat och storyn hade gärna fått breda ut sig lite mer även om karaktärsutvecklingen är fantastisk. Beröm ska också svårighetsgraden ha eftersom den aldrig kräver extra grindande. Så länge man inte flyr från varje fight iaf=P Spelet är också väldigt förlåtande (på ett bra sätt): alla karaktärer får experience även om man inte använder dem, man kan alltid välja "retry" i en fight om man upptäcker att det går åt pipsvängen plus att när man dör så börjar man alltid om precis bredvid monstret/bossen som dödade dig. Me like!
Vart i seriens bästa-lista placerar jag det här då? Inte i närheten av IX iaf... Men flera snäpp upp från XII=P Får återkomma till det i framtiden, men helt klart värt ett PS3-köp=)
Betyg: 4,3/5
Får väl säga grattis till ni där ute som tagit er igenom hela recensionen! Vågade inte ens drömma om att den skulle bli så lång. Kommentera gärna ifall du gjort det så får jag svart på vitt hur många som lyckades! XD
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/OEx0z6jpe-s&hl=sv_SE&fs=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/OEx0z6jpe-s&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
