GamerSoffan (Söndag 17/2)
En ny blogg signerad herr Hansson har öppnat! Denna gång kommer ni slippa höra pinsamma och genanta historier om mitt privatliv som ni tyvärr fått gott er i på denna sajt. Ty denna sida (yeah, där fick man in ordet "ty") är tänkt att ägnas helt åt TV-spel i alla dess former. Eftersom jag redan knåpat ihop ett välkomnstinlägg på just den sidan så föreslår jag att ni klickar på länkan nedan och spanar in sidan! Lovar att ni inte kommer ångra er...kanske...förhoppningsvis;)
Sidan har designats med hjälp av min skånepolare Peter Pärmenäs som också kommer skriva inlägg på sidan tillsammans med mig och värmlanadsgrabben Jonas Pettersson.
Så varsågoda att slå er ner i GamerSoffan! TILL SIDAN
P.S oroa er inte, ni hundratusentals (IRONI), som dagligen besöker denna sida: jag kommer fortfarande att fortsätta blogga om mig själv och min vardag precis som förut. Vare sig ni vill eller inte dvs :)
Final Fantasy XIII-2 (Tisdag 10/12)
RECENSION!
Ibland undrar man hur folket på Square-Enix resonerar på sina möten. Final Fantasy XIII (13 för er noobs) är troligtvis det mest hatade spelet i hela FF-serien. Inte för att är ett regelrätt uruselt spel utan bara för att det är en sånt extrem vattendelare bland fans. Om folk hytte bittert med nävarna över att del 10 tog bort den klassiska världskartan så är det ingenting jämfört med hur mycket skit del 13 fick ta. Ska man hårddra så är hela spelet en enda lång korridor som nån gång ibland svänger lite grann. Lite som en 40 timmar lång berg-och-dalbana (det känner väl alla till, eller?). Du springer, slåss mot monster, springer lite till, spöar en boss, kollar lite film och upprepa detta i ca 20-25 timmar. Sen släpper spelet din hand och öppnar upp sig. Vid det laget hade nog tyvärr de flesta vanliga Svensson redan bytt in spelet och hunnit spränga sig igenom Call of Duty sju gånger.
Själv så står jag på den sidan som nickar instämmande i kritiken men som faktiskt kunde uppskatta spelet för vad det var. Mest eftersom det var en så radikal motsats mot 12:an som jag inte för allt smör i Småland kan fatta att jag la ner 68 timmar på: Nada story och en värld som mest liknade ett copy-paste-dokument av ett rum som var lika förvirrande som ett IKEA-varuhus. Typ.
Men nu sitter vi trots allt här med spelets uppföljare med den härliga titeln 13-2. Square-Enixs andra regelrätta uppföljare till ett av spelen i ursprungsserien.
Och vet ni vad? Det är faktiskt riktigt bra!
Spelet utspelare sig två år efter 13:s slut. Befolkningen har lämnat den svävande livsbubblan Cocoon och emigrerat till markytan. Förra spelets huvudrollerska Lighting är försvunnen så denna gång är det hennes lillasyster Serah som får axla rollen som huvudkaraktär. Tillsammasn med framtisdpojken Noel ger hon sig ut i tid och rum för att hitta Lightning och ta reda vad på vem det är som försöker ändra tidslinjen och förinta mänskligheten. En helt vanlig dag i ett rollspel med andra ord!
Såhär i några korta meningar kanske handlingen låter vettig men tro mig, du lär dig ganska snabbt att släppa alla logiska luckor och paralella universum, tidslinjer och fan och hans moster. För er där ute som gillar japansk melodrama (dvs när känslobarometern är uppskruvad till max och karaktärer bajsar ur sig repliker som handlar om deras innersta känslor var och varannan sekund) så har ni en riktig guldgruva här! Det är stundtals ganska sliskigt så det förslår men som verktyg för att driva spelet framåt så funkar det helt klart och storyn är inte på något sätt dålig, det handlar bara om smak och om vad man föredrar.
Hela Final Fantasy XIII-2 kan bäst beskrivas som "gör om, gör rätt" för det är nästan som en checklista över allt det som fans klagade på i den förra delen. Tyckte du 13 var linjärt? Kirrat: stora öppna världar och du har möjligheten att välja fritt redan från början vart du vill åka och ju längre in du kommer desto fler platser kan du välja att besöka. Jag skulle nästan vilja säga att 40-50% av hela spelet är frivilligt och för nån som älskar att utforska kan jag inte annat göra än att ta av mig hatten här. Variation är också ett annat ord som man tycks ha fattat innebörden av. Där 13 var en enda stor monsterslakt varierar sig 13-2 genom att låta varje tidsepok vara unik på det sätt du spelar på. En bana kan tex vara en nästan regelrätt plattformsbana där man ska hoppa mellan block a la Super Mario, en annan handlar om klurigt pussellösande osv. Det här gör att spelet är otroligt mycket roligare att spela än det förra även om det aldrig riktigt är bäst på nåt av det gör. Håller tummarna för att serien håller fast i denna variation tills nästa del (yep, det kommer ett 13-3 också)!
Grafiskt sett håller spelet samma klass som det förra, dvs mycket bra! Tyvärr kan inte detsamma sägas om musiken som stundtals är riktigt gräslig. Sliskig j-pop som har noll connection till vad som händer i spelet. Nytt lågvattenmärke för serien. Tur att det finns bra musik som återanvänds från 13.
I övrigt är det snabba battle systemet från förra spelet mer eller mindre intakt. Och det tackar vi för! De stora skillnaderna är att du istället för en tredje mänsklig medlem kan fånga monster som du kan uppgradera och använda i strid. Jag låter ni läsare få pussla ihop vilket annat koncept det påminner om. Kul är det i vart fall! Sen har man också sett till att när den gubbe du kontrollerar i teamet dör, så dör inte hela sällskapet. Så jäkla ologiskt och skönt att det är fixat. Nu övertar en annan karaktär ledarrollen istället.
Sammanfattningsvis är hela FF13-2 ett stort "fixat" rent spelmässigt. Tyvärr har storyn och musiken inte fått samma uppmärksamhet. Hade man lagt ner mer tid där hade vi kunnat få ett spel med rejäla muskler. Nu är det "bara" det bästa FF-spelet sen del 10. Och det är inte fy skam heller!
Betyg: 4.0/5
New Super Mario Bros. 2 (Tisdag 30/10)
Det finns saker som ingenting kan rå på: Mona Lisa flinar fortfarande likadant trots nästan 500 år på nacken, 7-Eleven kommer alltid ta svindyra priser för billig skräpmat och Mario kommer alltid att hoppa på sina gombas!
Därför kommer det som en föga överraskning att New Super Mario Bros 2 är extremt klassiskt. Lite väl klasiskt skulle man kunna säga. Så klassikst att ett otränat öga lätt kan blanda ihop det med båda sina syskon på Nintendo DS och Wii. "New"-serien är ju Nintendos försök att se till så vi gamla spelrävar och nyfrälsta som inte klarar av 3D-spel ska ha nåt att få under julgranen också!
Det är denna inställning som både hindrar spelet från att nå oerhörda höjder men också det som gör det så fruktansvärt kul! Jag älskade den här typen av speln som liten Strömstad-parvle och gör det fortfarande! Nintendo är kungar på den är typen av spel och även om ingenting är riktigt nytt (musiken, ljudeffekterna, världarna.. ALLT är precis som i de förra spelen) så har de tagit de välkända ingredienserna och blandat ihop en kaka som på många sätt är väldigt lik den förra och som därmed också smakar lika gott som den förra! Frågan är dock hur många gånger vi orkar äta samma sak?
Prinsessan är bortrövad igen! För vad som måste vara sjuttioelfte gången i ordningen. Den här bruden har seriösa problem med att anställa vakter antar jag. Under sina 25 år på tronen kan hon ju inte ha hunnit fatta ett enda vettigt beslut innan Bowser varit där och nafsat bort henne. Denna gång i en ännu mer oinspirerad inledningssekvens än vanligt men sen är det ut på en synnerligen välbekant World 1. Du plöjer dig igen bana efter bana som varieras med tankekrävande spökhus, slott med minibossar och annat smarrigt! Det mesta väldigt traditionellt. Även du som inte rört en tv-kontroll sen super nintendo-tiden kommer nog börja undra på om tiden stått stilla i Svampriket.
Hooken denna gång är mynt. En j-ä-v-l-a massa mynt! Överallt är dom glittrande rackarna och målet är att samla ihop 1 miljon. Spelet för räkning över hur många totalt du har samlat och är verkligen inte blygsamt med att det vill att du ska samla så många. Samlargalen som jag är så älskar jag verkligen detta och det ger spelet bra anledning att återkomma till. Jag fnittrar nästan lite glatt när spelet bara kastar hundratals mynt emot mig men att nå miljonstrecket kommer definitivt ta många timmar.
Så slutdomen blir att Nintendo som vanligt sparkar röv vad gäller att designa plattformsspel. Men nästa gång vill jag åtminstone ha nåt som inte bara känns som New Super Mario Bros 1.2. För som sagt...en kaka blir möglig efter tag. Tänk på det!
BETYG: 3,9
Video på spelet finns HÄR!
Xenogears-recension (Söndag 7/10)
Det finns spel som tar lång tid att klara. Det finns spel som tar väldigt lång tid att klara! Och så finns det Xenogears.
Spelet som definierar 2012 för mig. Tyvärr inte på grund av så många positiva anledningar utan mest bara för att det har tagit en jävligt lång tid. Från slutet av mars till slutet av september, alltså ca 6 månader, höll jag på att tragglade med detta episka sci-fi-epos. Många stora ord här men dom passar definitivt in på spelet för jag har nog aldrig, vare sig på film eller i tv-spel, varit med om en story som är såhär omfattande: människan existens, Gud, kaffekoppens ursprung, ja, you name it. Xenogears har allt. På gott och definitivt ont skall tilläggas! Men mer om det senare!
Xenogears är en av Squares gamla PSone-klassiker som jag haft ögonen på i många år. Har varken spelat nån av de tre uppföljarna till PS2 eller testat Xenoblade till Wii så jag hade inga direkta förhoppningar när jag startade upp det. Hoppades såklart på ett mästerverk med tanke på hur kultförklarat det har blivit över åren.
Och herregud vad fult det är! Tappade nästan hakan och stängde av TV:n på samma gång då själva spelet satte igång efter den snygga animerade inledningssekvensen. Hade nån spytt och hällt ut gröt på skärmen samtidigt? Suddiga 2D-karaktärer i en muddig och blockig 3D-värld. Tidens tand har inte varit nådig mot spelet. Så ingen bra start och tyvärr förbättrades inte mitt intryck när problem på problem började rada upp sig: karaktärernas dialog sniglar sig fram värre än apdelen i filmen 2001, kontrollen är fladdrigt värre (även om det är lite kul att din gubbe kan hoppa) och jag går nästan genast vilse tack vare avsaknaden av en karta och en rent ut sagt hurribel kamera som tycks älska att gömma sig bakom första bästa skorsten eller berg. Battle-systemet verkade ganska kul dock och man får väl se vart storyn bär av!
Xenogears är ett väldigt klasiskt RPG. Du har din världskarta, du har dina random encounters och du vandrar runt mellan städer och grottor där du pratar med bybor och fightas mot monster. Battle-systemet är som jag nämnde tidigare ganska annorlunda. Du kan stapla olika typer av lätta och tunga attacker på varandra mot dina monståndare. Ofta får du också fightas i stora robotar, aka gears, då det istället gäller att ha koll på bränsleförbrukningen. Ganska varierande till en början och spelet bjuder ofta en tuff utmaning som ibland saknas i dagens moderna spel. Tyvärr faller det ibland på fel sida och blir bara rent sadistiskt. Sista bossen är en jäkel som jag tex kommer hata resten av mitt liv och ännu längre!
Ordet hata är förresten ett ord som jag kan passa in på många aspekter i Xenogears. Kankse låter lite väl hård men som ni kanske listat ut är jag otroligt besviken på spelet.
Helt ärligt tar det nästan 20 timmar innan jag verkligen ryks med i storyn. Innan det är det mest bara ett virrvarr av karaktärer, städer och kungadömen som slåss mot varandra och jag känner mig inte direkt vilsen utan bara väldigt uttråkad till och från.
Alla grottor och slott du irrar runt är så fruktansvärt tråkiga, liktadan och tomma på innehåll (förutom monster då, vilket det finns mycket av!) och funktionen med att du kan rotera kameran gör bara allt tusen gånger värre! Helt plöstligt springer du åt helt fel håll och ja... fy fan, säger jag bara. Under andra halvan fixerade jag bara kameran norrut för att inte springa vilse vilket istället gör att du är halvt blind hälften av tiden då saker kommer i vägen för kameran. Hade hellre sett att man gjorde som på SNES-tiden och bara haft en låst vinkel.
I min värld är det ganska sjukt hur uppskattat det här spelet är för jag kan inte fatta hur folk kan se förbi alla dess bister. Fightingsystemet uppmuntrar tex till att du ska använda dig av såkallade death blows eftersom de gör mest skada men då sker det på bekostnad av att du inte lär dig några nya sådana eftersom du måste experimentera med dina svaga attacker för att lära dig nya death blows. Motsägelsefullt och gör battle-systemet extremt enformigt eftersom du bara matar på med samma attacker då de faktiskt gör mycket skada.
Sammanfattningsvis kan man säga att det är den mestadels fantastiska musiken och den-efter-20-timmar-intressanata-storyn som får en att spela vidare. Ämnena som spelet tar upp speciellt på CD-2 får en att tänka till som få spel gör. Men tyvärr är det så mycket annat som drar ner spelet i betygshelvetet. Så efter 52 timmar spelande, 72 miljoners misslyckade försök att spöa sista bossen stängde jag av Xenogears en sista gång och delar ut betyget...
BETYG: 2,4
Crystal Chronicles (Söndag 24/9)
Snubblade över soundtracket till detta spel häromdan och fick mig en så tydlig flashback till när jag satt där och spelade detta på min gamecube 2004. Fick genast idén om att skriva en krönika om det (det heter ju Crystal Chronicles trots allt) där jag pratade om hur otroligt underskattat spelet är.
Men nu när jag sitter här är jag osäker på hur underskattat det egentligen är. När jag spelade det som 15-16-åring såg jag det nog genom ett slags skimmer. Detta var det första Final Fantasy-spelet som släppts till en nintendokonsol på nästan ett decennium. Såklart att det måste vara bra!
Och ja. Spelet är bra. Jag la nog ner betydligt många fler timmar än vad som kan räknas som hälsosamt för ett spel av den här kvaliteten och jag gillade det. Idag när jag tittar tillbaka kan jag däremot inte fatta hur jag plöjde mig igenom denna monsterslakt till spel helt ensam. Få spel är så inriktade på multiplayer som detta. Du ska spela det med minst två-tre st. Tyvärr var detta Nintendo och som alltid vill de göra det på sitt eget lilla vis. Istället för onlinesupport som hade vart det logiska idag och faktiskt borde varit det redan då, kan man tycka (WoW lanserades tex bara nåt halvår efter detta!), ville de att man skulle spela tillsammans i samma rum. Inget fel på det men istället för att alla var uppkopplade enbart mot tv:n skulle spelet kontrolleras med varsin gameboy advance (plus kopplingssladdar) så alla kunde ha koll på sina egna stats på sin egen skärm. Smart i teorin, svindyrt och nästintill omöjligt att få ihop i praktiken!
Men det som jag än idag bär med mig från detta spel, bortsett från det idag uppenbart monotoma gameplayet, är hur förbaskat snyggt det är och hur otroligt fantastiskt art worken är. Spelet tog en gnutta från FF9 och blandade med den med Studio Ghibli på crack! Tycker det är så fruktansvärt synd att Square-enix inte fortsatte att använda den. Hade sett ursnyggt ut på dagens HD-konsoler.
Men till sist... musiken. Musiken. Musiken. Spelets kompositör Kumi Tanioka verkar ha fått sig en släng av medeltidssjuka för all musik låter väldigt mycket som europeisk och (tycker jag) nästan keltisk medeltidsmusik med sina säckpipor och slagverk (för nån som sett Bamse i trollskogen ett par gånger så kan det också låta väldigt bekant, slog det mig btw). Att det är bra är det däremot ingen tvekan om! Åter igen undrar jag varför detta inte hörs mer i dagens spelmusik. Förutom det lite udda, men passande genrevalet, så har så gott som alla låtarna en melodi. Nåt att nynna med i. Precis som på den gamla goda 8-och-16-bitseran. Något som saknas på tok för ofta i dagens pampiga orkestersoundtrack. Jag utlyser mer nynn i dagens musik, tack!
Här har ni tre exempel på spelets musik. Kanske inte faller alla i smaken men jag tokdiggar detta fett:)
Som slutsats kan man väl säga att Crystal Chronicles var ett spännande experiment med fantastisk grafikstil och musik. Det är därför spelet ligger mig varmt om hjärtat iaf. Låt oss hoppas att Square-enix inser vilka kvaliteter spelet hade och tar tillvara på dom i framtiden. Fast för optimistisk ska man väl inte vara. Vi pratar ju trots allt om företaget som hellre släpper en tredje uppföljare till en av de mest hatade delarna i serien istället för oss att ge oss en FF7-remake med HD-grafik.
Just saying.
Bara lyssna (Måndag 30/7)
Vet man vad som händer när musiken spelas så är det här nåt av det vackrste som nånsin komponerats! Grattis om ni vet det och grattis om ni inte vet det: då har ni 50 oförglömliga timmar att se fram emot!:D
Weckans tips 17 (Söndag 27/5)
FILM: Benjamin Buttons otroliga liv
Den här får nog en del av er att höja på ögonbrynen, och hata mig inte än eller sluta läsa. Vet att det finns många där ute som verkligen inte gillar den och de flesta jag träffat ser den mest som en OK film. Berättelsen om Benjamins åldrande bakåt är verkligen en intressant idé som läpar sig väl för film. Första gången jag såg den blev jag kanske något besviken även om jag gillade den väldigt mycket. Det var däremot andra gången som jag såg om den som jag föll pladdask för den här moderna sagan. Tårarna rann och jag var helt slut i huvudet.
LÅT: Prolouge - to the ancient land (Shadow of the Colossus)
Så var det dags igen för ännu ett stycke tv-spelsmusik och denna gång blir det så långt ifrån blippbloppande som man kan komma. Shadow of the Colossus är ett av det vackraste spel, eller vilken typ av media som helst egentligen, som nånsin gjorts och grafiken ackompanjeras av ett makalöst soundtrack som slår det mesta på fingrarna. Även om jag kunde valt något av spelets mera fartfyllda låtar kom jag fram till att öppningslåten nog är den som sammanfattar spelet bäst. Så luta er tillbaka och njut, folks!
Den här får nog en del av er att höja på ögonbrynen, och hata mig inte än eller sluta läsa. Vet att det finns många där ute som verkligen inte gillar den och de flesta jag träffat ser den mest som en OK film. Berättelsen om Benjamins åldrande bakåt är verkligen en intressant idé som läpar sig väl för film. Första gången jag såg den blev jag kanske något besviken även om jag gillade den väldigt mycket. Det var däremot andra gången som jag såg om den som jag föll pladdask för den här moderna sagan. Tårarna rann och jag var helt slut i huvudet.
LÅT: Prolouge - to the ancient land (Shadow of the Colossus)
Så var det dags igen för ännu ett stycke tv-spelsmusik och denna gång blir det så långt ifrån blippbloppande som man kan komma. Shadow of the Colossus är ett av det vackraste spel, eller vilken typ av media som helst egentligen, som nånsin gjorts och grafiken ackompanjeras av ett makalöst soundtrack som slår det mesta på fingrarna. Även om jag kunde valt något av spelets mera fartfyllda låtar kom jag fram till att öppningslåten nog är den som sammanfattar spelet bäst. Så luta er tillbaka och njut, folks!
Journey (Lördag 3/3)
Jag...vill...ha...NU! Det här är just nu årets mest emotsedda spel för mig. Ett litet obskyrt tvåtimmarsspel till playstation 3 som bara släpps som nedladdningsbart. Helt seriöst så tror jag att om Journey spelar alla sina kort rätt så kan det här bli det bästa spel jag nånsin spelat. Ja, smaka på den! Tror faktiskt det. Det är så här gudomligt vacker som Skyward Sword kunde sett ut om det utvecklats till en HD-konsol.
"I am legend" möter "Juno" (Söndag 11/12)
Hade "I am Legend" varit ett tv-spel med Ellen Page i huvudrollen så hade det sett ut exakt såhär:) Holy shit, säger jag bara.
MIn Skyward Sword-recension finns i inlägget här under btw
Skyward Sword-recension (Lördag 10/12)
"A legend that will be forged with your own hand"
Med dom orden inleds svansången till Wii. Och vad mer kan vara passande. This it is. 5 års väntan. Här kommer spelet som för en gång skull ska sätta punkt på diskusionen om rörelsekontroll är framtiden eller bara blaha.
För mig har debatten aldrig handlat om det. Jag har räknat iskallt med att Nintendo vet vad de sysslar med. Som sagt är 5 år en lång tid. Visst, både Phanton Hourglas och Spirit Tracks har kommit ut till DS under den tiden men hur bra de må ha varit så har alltid de vilat i skuggan av riktiga konsoluppföljaren till Twilight Princess.
Innan jag påbörjat min hyllning, eller sågning, av spelet så ta en titt på den här trailern först för att bilda er en uppfattning.
För mig har debatten aldrig handlat om det. Jag har räknat iskallt med att Nintendo vet vad de sysslar med. Som sagt är 5 år en lång tid. Visst, både Phanton Hourglas och Spirit Tracks har kommit ut till DS under den tiden men hur bra de må ha varit så har alltid de vilat i skuggan av riktiga konsoluppföljaren till Twilight Princess.
Innan jag påbörjat min hyllning, eller sågning, av spelet så ta en titt på den här trailern först för att bilda er en uppfattning.
Första gången rynkade jag rejält på näsan åt grafikstilen men det var långt innan spelet var färdig och ärligt talat så var det först under de två sista månaderna som Nintendo började släppa riktigt bra trailers till spelet. Efter att ha spelat igenom hela äventyret och åter igen se på denna trailer kan jag inte släppa hur förbannat snygg grafiken är och hur smart de arbetar med en hårdvara som definitivt inte lär vinna några teknikpriser inom den närmsta framtiden.
UPPLÄGG
Nintendo har äntligen tagit mod till sig och experimenterat med den klassiska zelda-formulan som i stort sett varit intakt sen 80-talet: nöt ett tempel, ut på världskartan och lös lite problem, nöt ett tempel osv. Nu kan hela världen bäst beskrivas som ett enda stort tempel där pussel och tuffa fiender finns överallt. Och jag tokälskar det! En grym metroid-känsla vilar över spelet. Hade det inte varit för ett par lite halvonödiga fetch quest (water dragon I'm looking at you) här och var så hade det här det roligaste spelet i serien utan tvekan!
STORY
Påminner överraskande nog lite om storyn i Sprit Tracks, speciellt mot slutet men ska inte spoila nåt. Här hade jag dock hoppats på lite mer med tanke på hur mycket jag älskade storyn i Twilight Princess. Slutet bleknar tex i jämförelse med den episka känsla som 2005 års skymningssaga osade av. Men karaktärsmässigt är det där uppe och fightas även om jag hade hoppats på att Nintendo skulle tagit ett lite större kliv rent cinematiskt. De första timmarna bådade ju så gott och hade lätt kunnat varit seriens bästa men ja, ja... Silverplats är ju inte så dåligt heller. Stort plus dock till att Skyward Sword är så tydlig med att det här är en ursprungsberättelse till hela serien.
GRAFIK
En grymt snygg kompromiss som är lyckas vara fantastisk att titta på trots att det är just en kompromiss. Wii är ju inget teknikmonster att tala om. Trots att jag anser att estetiken i Twilight Princess var just det som passade serien bäst är den här vattenfärgsinspirerade stilen inte fy skam heller.
MUSIK
Troligtvis mitt största klagomål. Trots att musiken för första gången är orkestrerad (kan ni fatta att Super Mario var före Zelda på den punkten?!) så är den ibland väldigt annonym och jag saknar den där riktigt melodiska känslan som brukar känneteckna serien. Förstår inte heller varför man inte återanvände mer musik nu när den hade fått chansen att låta bättre än nånsin. Men tro inte att den på nåt sätt är dålig. Lyssna HÄR och HÄR tex.
KONTROLL
Ja, det funkar! Jag styr Links svärd. No, no... Jag är Links svärd! Folk får säga vad de vill om att knappar alltid kommer slå rörelsekontroller men ingen kan säga nåt annat än att Skyward Swords kontroll funkar. Det här blåser liv i fightingsystemet på ett sätt jag aldrig kunnat ana. Tack vare detta har Nintendo äntligen gjort fienderna till en riktigt utmaning eftersom de läser av hur du håller svärdet och du måste läsa av hur de skyddar sig och slå på rätt ställe. Och nej, du blir inte trött så länge du inte sitter och viftar som nån jävla väderkvarn i soffan.
TOTALT
Twilight Princess har fått oförtjänt mycket kritik på sistone i jämförelse med de lovord som fyllde recensionerna när de släpptes för fem år sen. I mina ögon var det så bra den klassiska Zelda-formulan kunde bli. Skyward Sword är något väldigt annorlunda, både i tonen och i det experimentella upplägget. Eftersom jag anser att storyn och framför allt slutet här inte når upp till föregångaren plus att de kunde skalat bort två-tre fetch quest så är jag inte helt villig att låta dela ut guldmedaljen till Skyward. Men sammanfattningsvis är det här ett första klass exempel på fantastiska pussel och ett spel som bara är så jävla kul att spela. Det är minst 40 timmar långt och fortsätter att konstant överraska rakt igenom. Efter 25 år är legenden om Zelda starkare än nånsin.
Betyg: 5 deku-nötter av 5 möjliga
Tanooki (Tisdag 15/11)
Hur många där ute har inte spelat Super Mario Bros 3 till NES eller SNES? OK, sett till världspopulationen så är nog en del men in min bekantskapskrets är vi alla uppfödda på sånt här. I såna fall borde ni vara bekanta med det löv som får Mario att växa en tvättbjörnssvans och öron som gör att han kan flyga, aka Racoon Mario.
Ni känner säkert också till den lite mer udda tvättbjörnsdräkten man kan hitta längre in i spelet som dels gör att Mario kan flyga men som också ger honom förmågan att förvandla sig till staty. Tanooki suit är det korrekta namnet på detta och en kväll som denna, när jag sitter och bränner DVD:er på jobbet, så fick jag en impuls att googla lite på detta. Vad är egentligen en tanooki?
Tanuki är det japanska namnet på en ovanlig tvättbjörnshund som oftat figurerat i japansk mytologi och religion. Den beskrivs som busig och en mästare på förklädnader och gestaltas ofta som en stenstaty (ahaa! nu börjar pusselbitarna falla på plats, va?) ...med gigantiska ballar! Något som nintendo dock valde att inte inkludera i sitt spel. Tack för det...får man väl ändå säga... Skulle vart tungt att flyga.
Men faktum är att den riktiga tanukin har opropotioneligt stora kronjuveler så att de gestaltas så är ingen slump. Jag kan bara inte fatta hur detta djur har slunkit in i ett Mario-spel. Ännu ett faktum som borde få oss att ifrågasätta japanernas psykiska tillstånd=)
På sistone har också den illegala jakten på tanukin kommit upp på dagordningen pga att Mario åter igen valt att plocka fram sin tanooki-dräkt ur garderoben i Mario 3D Land till nintendo 3DS. Denna gång är det djurrättorganisationen PETA (hehe^^) som anklagar Mario för illegal jakt på det oskyldiga djuret. Mm, ni hörde rätt. De anklarar en tv-spelsfigur.
Det hela har gått så långt att man om man går in HÄR så kan man spela ett litet flash-spel där man som en flådd tanuki ska jaga rätt på Mario som stulit ditt skinn. Överraskande kul spel faktiskt och såklart är illegal jakt frukansvärt men kom igen, PETA. Är det inte bättre att lägga pengarna på något mer vettigt än ett litet spel på internet när ni kan gå ut i den verkliga världen och göra nåt?
Det får sammanfatta detta "fun fact time"-inlägg här på bloggen. Kanske dyker fler liknande inlägg upp om random kunskap i framtiden.
Tjo!
Ni känner säkert också till den lite mer udda tvättbjörnsdräkten man kan hitta längre in i spelet som dels gör att Mario kan flyga men som också ger honom förmågan att förvandla sig till staty. Tanooki suit är det korrekta namnet på detta och en kväll som denna, när jag sitter och bränner DVD:er på jobbet, så fick jag en impuls att googla lite på detta. Vad är egentligen en tanooki?
Tanuki är det japanska namnet på en ovanlig tvättbjörnshund som oftat figurerat i japansk mytologi och religion. Den beskrivs som busig och en mästare på förklädnader och gestaltas ofta som en stenstaty (ahaa! nu börjar pusselbitarna falla på plats, va?) ...med gigantiska ballar! Något som nintendo dock valde att inte inkludera i sitt spel. Tack för det...får man väl ändå säga... Skulle vart tungt att flyga.
Men faktum är att den riktiga tanukin har opropotioneligt stora kronjuveler så att de gestaltas så är ingen slump. Jag kan bara inte fatta hur detta djur har slunkit in i ett Mario-spel. Ännu ett faktum som borde få oss att ifrågasätta japanernas psykiska tillstånd=)
På sistone har också den illegala jakten på tanukin kommit upp på dagordningen pga att Mario åter igen valt att plocka fram sin tanooki-dräkt ur garderoben i Mario 3D Land till nintendo 3DS. Denna gång är det djurrättorganisationen PETA (hehe^^) som anklagar Mario för illegal jakt på det oskyldiga djuret. Mm, ni hörde rätt. De anklarar en tv-spelsfigur.
Det hela har gått så långt att man om man går in HÄR så kan man spela ett litet flash-spel där man som en flådd tanuki ska jaga rätt på Mario som stulit ditt skinn. Överraskande kul spel faktiskt och såklart är illegal jakt frukansvärt men kom igen, PETA. Är det inte bättre att lägga pengarna på något mer vettigt än ett litet spel på internet när ni kan gå ut i den verkliga världen och göra nåt?
Det får sammanfatta detta "fun fact time"-inlägg här på bloggen. Kanske dyker fler liknande inlägg upp om random kunskap i framtiden.
Tjo!
ICO (Tisdag 25/10)
Köpte iförrgår Ico & Shadow of the Colossus-HD collection till PS3. De upppiffade varianterna av två av playstation 2:s mest kultförklarade spel. En duo spel som anses va startskottet för "spel-är-visst-konst"-debatten.
Karaktärerna Ico och Yorda har blivit sån slags fronfigurer för små spelstudios med tydliga artistiska visioner. Bolag som vill visa att "more is less". Och jag hejar på dem, helt klart. Men kolla gärna IQ:n på era karaktärer först... More on that later...
Shadow of the Colossus har jag ägt i fler år i sitt originalutförande till PS2 men Ico har jag aldrig spelat så det var den egentliga anledningen till mitt köp. Två dagar (eller 6 timmars speltid) senare rullade sluttexterna på min TV. Såhär i efterhand borde jag vara besviken men jag gick aldrig in med skyhöga förväntningar. Med erfarenhet av konstnärliga filmer så vet jag när man ska hålla dem låga.
Ico är en fint spel med härlig stämning men jag kommer knappast buga för det varje gång jag går förbi min spelhylla. Exprem simplecism är mitt stående intryck och är väl det som folk gillar med det. Man guidar flickan Yorda i rollen som pojken Ico genom att ledsaga henne från punkt A till punkt B. Löser pussel på vägen och nitar skuggmonster med pinnar. Standard stuff. Ibland måste man dock släppa Yordas hand och det är då problemen startar. Den här tjejen är korkad. Riktigt korkad. Den här fågeln är defintivt inte flygfärdig, if I say so. T.ex. för att spara måste båda två sitta på en stensoffa. Det fattar inte den här damen alla gånger. Jag sitter och skriker "SITT!" medan hon glitchigt står och snurrar på stället, helt lost. Liknande problem finns överallt. Fightingsystemet är dessutom något av en filler med bara en attack osv.
Så betyget får bli 3/5.
Oh, btw Shadow of the Colossus är fortfarande fantastiskt:)
Karaktärerna Ico och Yorda har blivit sån slags fronfigurer för små spelstudios med tydliga artistiska visioner. Bolag som vill visa att "more is less". Och jag hejar på dem, helt klart. Men kolla gärna IQ:n på era karaktärer först... More on that later...
Shadow of the Colossus har jag ägt i fler år i sitt originalutförande till PS2 men Ico har jag aldrig spelat så det var den egentliga anledningen till mitt köp. Två dagar (eller 6 timmars speltid) senare rullade sluttexterna på min TV. Såhär i efterhand borde jag vara besviken men jag gick aldrig in med skyhöga förväntningar. Med erfarenhet av konstnärliga filmer så vet jag när man ska hålla dem låga.
Ico är en fint spel med härlig stämning men jag kommer knappast buga för det varje gång jag går förbi min spelhylla. Exprem simplecism är mitt stående intryck och är väl det som folk gillar med det. Man guidar flickan Yorda i rollen som pojken Ico genom att ledsaga henne från punkt A till punkt B. Löser pussel på vägen och nitar skuggmonster med pinnar. Standard stuff. Ibland måste man dock släppa Yordas hand och det är då problemen startar. Den här tjejen är korkad. Riktigt korkad. Den här fågeln är defintivt inte flygfärdig, if I say so. T.ex. för att spara måste båda två sitta på en stensoffa. Det fattar inte den här damen alla gånger. Jag sitter och skriker "SITT!" medan hon glitchigt står och snurrar på stället, helt lost. Liknande problem finns överallt. Fightingsystemet är dessutom något av en filler med bara en attack osv.
Så betyget får bli 3/5.
Oh, btw Shadow of the Colossus är fortfarande fantastiskt:)
Half-Life 2 (Måndag 1/8)
Tipsade ju häromdan om PS3/360-spelet Limbo men känner att jag måste blogga en smula om att jag också spelat ut ett av världens bästa spel... iaf om man ska tro en många kritiker där ute. Och nej, detta är inte ännu en hyllning till nåt spel i Zelda-serien (även om en sån krönika aldrig sitter fel=)) utan jag pratar om Half-Life 2 från 2004.
Lite back story först!
Half-Life 1 släpptes 1998 till PC och anses va en milstolpe inom tv-spelsindustrin då det lät hela spelet utspela sig ur karaktärens ögon. Med andra ord precis som du och jag upplever världen. Inga filmsekvenser som avbröt upplevelsen utan det enda som avrböt själva spelande var laddningstiderna.
Jag har själv aldrig spelet det men tyckte konceptet lät intressant så för ett tag sig gav jag spelet ett försök. Tyvärr är min erfarenhet av att spela shooter-spel på dator ganska begränsade så att säga. OK, jag suger ganska rejält på det. För många knappar som alla ser likadana ut, plus att mina desperata tio fingrar definitivt inte räcker till för att göra allt det som spelet vill=P Så det försöket gav jag upp ganska omgående.
Som tur var hade jag inhandlat the Orange Box till PS3. En samlingsskiva med fel olika spel inom Half-Life-universumet (bland annat pusselspelet Portal som ni ska springa iväg och köpa nu!). Bland annat Half-Life 2! Så med en rejäl ordentlig kontrolldosa i handen gav jag mig i kast med "mästerverket".
Meh=/
Beror definitivt på att first person shooters inte är min favoritgenre men i mina ögon är det en väldigt ofta frustrerande upplevelse. Gillar konceptet med att du som spelare agerar regissören och själv väljer vad du ska se och titta på för det är en bra story. Men ofta är själva kontrollen så galet klumpig att jag bara vill låta huvudpersonen Gordon Freeman köra upp sitt vapen där solen aldrig skiner! För att vara en shooter är spelet väldigt plattformsinriktat. Ofta måste man hoppa mellan plattformar och tajma sina hopp med milimeterprecision men eftersom jag aldrig kan se mina fötter dör jag om och om igen! Och mellan varje död måste spelet ladda....och ladda...och ladda! Uppemot 20 sek varje gång vilket är under all kritik. Finns dessutom två sekvenser där man rattar runt en bil och båt som jag bara vill glömma för att slippa drömma mardrömmar. Kontrollfysik från helvetet!
Men mellan sina stunder av pladdask-kontroll så skiner spelet. Världen har en otroligt stämningsfull östeuropeisk stämning som verkligen passar spelet apokalyptiska känsla. Dessutom finns en super awsome-sekvens ungefär mitt i spelet där man tar kontroll över ett gäng av gigantiska starship troopers-insekter som man kan bussa på sin fiender. Episkt och blodigt!=)
Domen: bra spel, intrssant story och karaktärer men klumpigt utfört. Och hur kommer det sig att även om jag spelar "världens bästa spel" så går hälften av min speltid fortfarande ut på att jag slår sönder lådor vilket Mario gjort sen 80-talet?
Lite back story först!
Half-Life 1 släpptes 1998 till PC och anses va en milstolpe inom tv-spelsindustrin då det lät hela spelet utspela sig ur karaktärens ögon. Med andra ord precis som du och jag upplever världen. Inga filmsekvenser som avbröt upplevelsen utan det enda som avrböt själva spelande var laddningstiderna.
Jag har själv aldrig spelet det men tyckte konceptet lät intressant så för ett tag sig gav jag spelet ett försök. Tyvärr är min erfarenhet av att spela shooter-spel på dator ganska begränsade så att säga. OK, jag suger ganska rejält på det. För många knappar som alla ser likadana ut, plus att mina desperata tio fingrar definitivt inte räcker till för att göra allt det som spelet vill=P Så det försöket gav jag upp ganska omgående.
Som tur var hade jag inhandlat the Orange Box till PS3. En samlingsskiva med fel olika spel inom Half-Life-universumet (bland annat pusselspelet Portal som ni ska springa iväg och köpa nu!). Bland annat Half-Life 2! Så med en rejäl ordentlig kontrolldosa i handen gav jag mig i kast med "mästerverket".
Meh=/
Beror definitivt på att first person shooters inte är min favoritgenre men i mina ögon är det en väldigt ofta frustrerande upplevelse. Gillar konceptet med att du som spelare agerar regissören och själv väljer vad du ska se och titta på för det är en bra story. Men ofta är själva kontrollen så galet klumpig att jag bara vill låta huvudpersonen Gordon Freeman köra upp sitt vapen där solen aldrig skiner! För att vara en shooter är spelet väldigt plattformsinriktat. Ofta måste man hoppa mellan plattformar och tajma sina hopp med milimeterprecision men eftersom jag aldrig kan se mina fötter dör jag om och om igen! Och mellan varje död måste spelet ladda....och ladda...och ladda! Uppemot 20 sek varje gång vilket är under all kritik. Finns dessutom två sekvenser där man rattar runt en bil och båt som jag bara vill glömma för att slippa drömma mardrömmar. Kontrollfysik från helvetet!
Men mellan sina stunder av pladdask-kontroll så skiner spelet. Världen har en otroligt stämningsfull östeuropeisk stämning som verkligen passar spelet apokalyptiska känsla. Dessutom finns en super awsome-sekvens ungefär mitt i spelet där man tar kontroll över ett gäng av gigantiska starship troopers-insekter som man kan bussa på sin fiender. Episkt och blodigt!=)
Domen: bra spel, intrssant story och karaktärer men klumpigt utfört. Och hur kommer det sig att även om jag spelar "världens bästa spel" så går hälften av min speltid fortfarande ut på att jag slår sönder lådor vilket Mario gjort sen 80-talet?
Limbo (Tisdag 26/7)
Limbo kan vara det mest stämningsulla (och våldsamma) spelet jag nånsin spelat. Gör er en tjänst och skaffa det vare sig ni äger en PS3 eller XBOX360. Underbart är kort heter det och det stämmer sannerligen här. Mellan 3-4 timmar tar det att springa igenom den här plattforms-pusslaren, men det är värt varenda krona (120 för att vara exakt).
You won't regret it.
TRAILER
Zelda HD (Söndag 12/6)
Nintendo har visat hur Zelda skulle kunna se ut på deras nästa konsol Wii U! Och det är f*cking gorgeous!!! Stilen är helt klart tagen från Twilight Princess (bossen är tex från Temple of Time) men kolla in ljuset! Animationen! Och kolla så Links huva rör sig! Gaah!=P Även om det bara är en tech demo så, snälla nintendo, låt nästa spel i serien se ut såhär! Skyward Swords ser btw fortfarande grymt snyggt ut det med.
Den ultimata fantasin (Tisdag 19/4)
Final Fantasy IX(9) firade tioårsjubileum i Japan den 7:e juni ifjol och den 22:e februari i år här i Europa. Men båda datumen passerade utan att göra minsta väsen av sig. Inte ett knyst hördes från spelvärlden.
Final Fantasy IX är spelet som glömdes bort. Final Fantasy IX är spelet som passerade förbi. Final Fantasy IX är världens bästa spel.
"How did you survive?"
"I didn't have a choice. I had to live. So I sang your song."
"Our song."
I min ungdoms tidiga tonår, nånstans på vårkanten 2002 lånade min lillebror (aka broder Daniel) ett playstation av en kompis. Är inte helt hundra på om det var pga mitt tjatande eller om han gjorde det av egen fri vilja så att säga. Vad jag däremot minns är att jag nästan direkt gjorde en vild chansning och införskaffade Final Fantasy IX. Yep, jag gick och köpte ett spel till en konsol jag inte ens ägde. Men såhär i efterhand kan jag inte ge mig själv nog med credd för det där köpet. Hade vid den tiden spelat både FFIV, V,och VI på emulator och dreglat över SUPER PLAYs fyrasidiga recension (betyg 10/10 för er som undrar) av spelet ett bra tag vid det laget. Kommer fortfarande ihåg hur jag lusläste texten om och om igen, memorerade bilderna och funderade vad de egentligen föreställde (grafik på den tiden var inte den skarpaste, kidz).
Jag gick t.o.m med så långt att jag laddade ner en flera hundra sidor lång textguide till spelet som jag började läsa. Även om författaren inte antecknat all dialog ord för ord så fick jag ändå en ganska bra beskrivning av storyn under de inledande timmarna av spelet.
"I have a favour to ask of you. I wish to be kidnapped... right away!"
"I shall hereby do my best to kidnap you!"
För er där ute vars tv-spelande sträcker sig till lite tennis i Wii Sports eller som liten kanske lirade Mario till NES/SNES så ska jag göra mitt bästa för att se till så ni också kan hänga med. Kommer inte gå in på de speltekniska aspekterna, dvs hur exakt man spelar. Blir bara en massa tech-talk då.
Final Fantasy är en spelserie som sträcker sig tillbaka till tv-spelshistoriens begynnelse dvs 80-talet, närmare bestämt 1987. Fram till del 5 hade serien en särpräglad fantasyton med magiker, drakar osv i en medeltida värld (vanligt fantasy-stuff alltså), men i och med del 6 började den också hämta stor inspiration från science fiction. Robotar och futuristiska fästningar började dyka upp bland alla medeltida små byar och man kunde ana en betydligt råare ton som inte funnits där förut.
Allt detta formligen exploderade i de nästföljande delarna: nr 7 och 8. Spel som jag uteslutande räknar som mörka sci-fihistorier med få inslag av fantasy. Allt det här verkade dock gagna serien som nu var mer populär än nånsin (detta är runt 1997-2000). Så vart tar vi vägen härnäst?
Final Fantasy IX är precis allt vad dess två föregångare inte var: ljust, vackert och mysig så det förslår. Borta är alla dystra mako-generatorer från VII och väck är bittra emo-Squall från VIII. Istället kastas man som spelare in i en fantastisk fantasy-värld där inget krut sparats på detaljer och unika platser som tagna ur den bästa av sagor. Adelstaden Treno där kortspelsturneringar hålls; Burmecia, staden med det eviga regnet; Black Mage Village, oasen för döende svartmagiker eller högteknologiska Lindblum med sitt myller av luftskepp.
Till slut gör ett spel i serien skäl för sitt namn: Final Fantasty. För det här är verkligen den ultimata fantsin (in your face, Cloud).
Final Fantasy IX är en nostalgisk tillbakablick till en tid då chocobos rusade fritt över gröna ängar och då fagra prinsessor skrev iväg på drakar mot en klarblå himmel. Designen på karaktärerna känns väldigt old school i och med att man valt att göra dom kortare och mer "cartoonish". Men tror inte att FF9 är ett barnspel även om själva looken är betydligt mera barnvänlig än del 7 och 8. Oh no, historien som sträcker sig över fyra episka CD-skivor är allt annat än Disney-vänlig.
To be forgotten, is worse than death!
Vill inte gå in för mycket i innehållet i storyn för er där ute som ännu inte fått uppleva denna pärla men den är intressant på flera sätt. Inledningen spelar tex på klyschan om den kidnappade prinsessan: skillanden här är bara denna dam i nöd mer än gärna vill bli kidnappad! Spelet är dessutom otroligt skickligt i att vagga in en i tron att allting är glasklart för att sen dra av lager efter lager i en komplott som är allt annat än klyschig. Förutom detta så känns historien verkligen lång. Inte på något negativt sätt. Spelet är drygt 50 timmar långt och under den tiden hinner du färdas över (SPOILER!) två världar, fyra kontinenter, ett dussintal städer och byar, träffa oförglömliga karaktärer och uppleva händelser som tagna ur en maffig blockbuster! Jag skulle inte villa trimma ner spelet en sekund utan allt som sker, sker av ett syfte: antingen för storyns skulle eller för karaktärernas.
Och nu till den punkt där också de mest kritiska FF9-spelare inte käfta emot: karaktärerna.
Vivi. Zidane. Garnet. Steiner. Quina. Freya. Eiko. Amarant.
Det finns inget spel som ens kommer i närheten av såhär briljanta och välskrivna karaktärer. Inget skämt. Inte ens något annat spel i den här serien. Final Fantasy VI, VIII och X gör alla sitt bästa (FFXIII kanske lite väl mycket). Men för att hitta sånhär fantastisk karaktärsskildring så får man leta i böcker eller på film. Det finns inga karaktärer som ligger mig så nära. Alla man stöter på har sina egna problem och dilemman här i livet som berör så att det gör ont. I varje konversation (och tro mig det är många!) lyser karaktärernas personlighet igenom. Läste också en recension där kritikern jämförde de åtta huvudkaraktärerna med alla de egenskaper som gör oss mänskliga där varje karaktär representerar en del av oss själva. Igenkänning helt enkelt. För mig personligen är den tystlåtne och blyge svartmagikern Vivi favoriten. Hans tankar om liv och död, vad det egentligen innebär att leva och vad vårt syfte här i världen är, är så spot on gestaltade att man verkligen hejar på den lille krabaten.
Vid det här laget har jag förhoppningsvis väckt ett intresse hos er eller så suckar ni bara åt mig. Det kommer iaf jag att göra om några år när jag läser igenom detta. Men frågan jag ofta ställer mig är: håller det idag? Kan jag verkligen känna den extas som jag kände som trettonåring? Såklart inte. Första gången är unik, men så är också andra, tredje, fjärde och femte gången. Det var lite med den ifrågasättande attityden som jag påbörjade min femte spelrunda strax före jul. Hade inte kört om spelet sen gymnasietiden så lite nervös var man ju. Men så fel man kan ha. Nu när man är äldre och mer erfaren (hmm) så betyder storyn nästan ännu mer och det som jag var rädd för skulle vara ett nostalgiskt minne visade sig fortfarande vara ett fantastiskt spel=)
Jag inser nu att jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet om spelet: hur bad-ass creepy Kuja är, hur vacker grafiken fortfarande är eller hur Nobou Uematsus soundtrack bara tycks bli bättre och bättre med åren...
Vill dock återkomma till det jag sa ibörjan. Final Fantasy IX uppmärksammades såklart med pompa och ståt när det släpptes precis som vilket annat spel i serien. Recensionerna var oerhört positiva men reaktionen från fans var... konstig=P
Final Fantasy IX är spelet som ytterst sällan nämns i diskusioner om serien. Det fick aldrig en hel uppsjö av merchandise som FF7, 8, 10 eller 13 fick osv, osv... Kanske beror det på att det representerar allt det som serien inte var vid den tidpunkten: ljus, glatt och gulligt. Ingen av karaktärerna hade coolt spretigt hår och ett 100 kg tung svärd och själva sättet man spelade var inte på något sätt revolutionernade eller annorlunda än tidigare i serien. Så klassiskt men ändå så annorlunda då.
Kan man kalla en spel för mainstream-indie? I såna fall är FF9 det. Folk hade en viss förväntan. De som varit med sen begynnelsen förstod kopplingen till seriens rötter men alla de miljontals spelare som introducerats till spelen via del 7 och 8 (americans, I'm looking at you) fattade inte grejen. Själv så tilltalades jag av det. Det här spelet är så personligt för mig att jag är glad över att det inte söndermjölkas *host* FF7 *host*.
Det här är mitt spel. Nuff said.
Btw, om ni gör en remake av spelet, Sqaure-Enix: snabba upp battlesystemet och låt oss inte se samma svepande panoreringar inför varje fight!
För en profsigare look av spelet kan ni klicka HÄR. Gametrailers egen retrospective om FF-serien. FF9-delen börjar efter 8 min.
Kom förresten ihåg en fake-trailer jag gjorde för några år sen med CGI-bitar ur spelet. Kolla in den ifall ni vill vettja.
Ocarina 3D har ett releasedatum! (Tisdag 12/4)
Söndag 19:e juni! Då smäller det... iaf för amerikanarna, men kom igen nintendo! Inte kan ni väl låta oss européer vänta så mycket längre? Räkna med att jag campar vid brevinkastet på måndag i väntan på att spelet dimper ner. Måste bara skaffa mig en 3DS först.
=)
A golden opportunity!^^
=)
A golden opportunity!^^
Mario och Mr Fantastic Star Fox (Torsdag 17/3)
TV-spelsbaserade filmer har ju ett minst sagt dåligt rykte inom filmbranschen men ser vi kanske ljuset i tunneln tack vare dom har två guldklimparna?
TV-spelsmässa (Onsdag 26/1)
Här kommer ett par bilder från den tv-spelsmässa jag och Matilda besöka förra söndagen på tekniska muséet. Var ett par helgrymma timmar när vi strosade runt där bland 16-bitspärlplattor och gamla spelkonsoler. Fick till ett riktigt kap när jag hittade gamla PSone-klassikern Ape Escape för bara 50 spänn.
I två veckor hade en kille och en tjej suttit med alla dessa pärlfigurer. "Ja, vi åt väl ibland...och sov väl ibland"=P Helt fenomenala var dem iaf. Jag köpte på mig ett styck Baby Bower, en gomba och Minish Cap-Link. Sweet stuff!
Passade också på att testa ett par av de gamla datorerna och konsolerna som fanns på plats. Som höjdpunkt måste jag nämna original-Pong på en Odeyssy 2001(?). Lite osäker på namnet men tror det iaf. På bilden ovan liras det nån space shooter på Commadore. Rejäl styrspak man hade på den tiden!
Ska definitivt försöka leta upp fler liknande konvent. Kul folk och en chans att hitta gamla guldkorn till billigt pris.
I två veckor hade en kille och en tjej suttit med alla dessa pärlfigurer. "Ja, vi åt väl ibland...och sov väl ibland"=P Helt fenomenala var dem iaf. Jag köpte på mig ett styck Baby Bower, en gomba och Minish Cap-Link. Sweet stuff!
Passade också på att testa ett par av de gamla datorerna och konsolerna som fanns på plats. Som höjdpunkt måste jag nämna original-Pong på en Odeyssy 2001(?). Lite osäker på namnet men tror det iaf. På bilden ovan liras det nån space shooter på Commadore. Rejäl styrspak man hade på den tiden!
Ska definitivt försöka leta upp fler liknande konvent. Kul folk och en chans att hitta gamla guldkorn till billigt pris.
FF XIII-2!! (Onsdag 19/1)
Spoiler för er som ej klarat del 13! *UPDATE* Bättre kvalitet och med engelska röster.
Varför alltid alla dessa fjädrar, Square-Enix?
