The Couch

"Made in STHLM" Ibland är man stolt över att vara svensk!

Förra helgen va det Billy Talent-konsert som gällde! Sjukt bra drag och definitivt värt alla slantarna! Även Karlskoga-Peter och Jonas tokdiggade det (vilket va tur med tanke på vad deras biljetter från Halmstad respektive Göteborg kostat).

Annars så har det varit den överlägset jobbigaste veckan på SVT hittills. Tror aldrig jag ringt upp så många personer och sagt exakt samma sak igen (på color line va det tvärtom: alltså de ringde mig). Skönt med helg må jag säga! Och vilken konstig helg det blev. Va hemma hos Johan tillsammans med Marika och Kerin på lördag kväll och runt 23-tiden hittade vi ett gammal jeopardy-spel ovanpå en hylla. Gissa vad vi gjorde resten av natten och en stor del av söndagen?=P Oväntat och kul. Vi var alla ganska allmänbildade kändes det som... eller så var vi bara lika dåligt allmänutbildade...

Kommande vecka blir det full rulle! Ska med ut på inspelning tisdag, onsdag, torsdag och ta emot mor min på onsdag kväll! Få se hur det går.

Tjo på er!

VAD FAN SKIVER JAG? LIVET ÄR UNDERBART! XD

Ja, det här går ju som på räls. Det här spelet är tuff-tuff-tufft. Ordvisarna har varit många i recensionerna av Spirit Tracks som är den andra direkta uppföljaren i triologin som startades med The Wind Waker 2003 och fortsatte med 2007 års Phantom Hourglass. Ett spel som varit min trogna följeslagare på påndeltågen och tunnelbanan i Stockholm. Har aldrig haft så roligt med ett tåg...på ett tåg=P Ni har säkert redan listat ut det, men surprise ändå! Istället för båt så har Link belönats med ett megaballt lite cho-cho tåg som används för att ta sig runt i Hyrule. Har dykt upp en del klagomål från folk som hävdar att det här gör spelet allt för begränsat och linjärt, och visst finns det tyngd i de klagomålen men inget som stör mig allt för mycket förutom ett par fetch-quests då man måste åka från ena änden av kartan till den andra och tillbaka. Åter igen Nintendo: större värld är inte lika med bättre spel.

Annars är allt frid och fröjd. Spelet är längre och betydligt svårare än Phantom Hourglass (trots färre tempel som fortfarande är ganska korta jämfört med standard-zelda) och att blåsa i micken för att spela panflöjt är bland det roligaste vi fått göra i nåt zelda-spel (trots att man känner sig en aning uttittad när man sitter och hustar och pustar på tåget). Den stora snackisen innan spelet släpptes var att (SPOILERS!) prinsessan Zelda dör i början och hänger med Link under resten av spelet som spöke. Gameplay-mässigt är hon som vilken side-kick Link haft sen Navi introducerades i Ocarina of Time, men i ett slags "hub-tempel" som man återkommer till flera gånger under spelet spelar hon en desto större roll då man kontrollerar både henne och Link samtidigt. Mot slutet av spelet visar Nintendo verkligen vilka mästare de är på att bygga djävulskt smarta pussel på det här samarbetskonceptet och man kan inte göra annat än kapitulera totalt. Det är så fantastiskt bra. Men svårt.

Som ni kanske märkar gillar jag det här spelet och det är synd att det troligtvis kommer hamna i nästa Wii-Zeldas skugga senare i år. Det förtjänar bättre.

"Or do you prefer to get kidnapped and locked away like you always do?!"

Ja, mina damer och herrar, det var det senaste Zelda-spelet (men definitivt inte sista). Imorgon kommer ett avslutande inlägg som vi får se vad det innehåller. Lite topplistor iaf. Och ni där ute som tyckt att den här jävla följetongen bara varit en pain in the ass kan skatta er lyckliga för i övermorgon återgår allt till det normala=P

Varje Zelda av episka proportioner behöver ett lite mindre annorlunda spel för att lugna ner nerverna efteråt. I det här fallet blev det debuten på Nintendo DS, Phantom Hourglass, ett udda spel i serien. Trött på segelbåten från The Wind Waker? Jo, vissa var det och Link begåvades därför med en betydligt snabbare ångbåt på ett betydligt mindre hav.

Inget zelda-spel har varit en lika direkt fortsättning på ett föregående kapitel som det här. Precis där Wind Waker tog slut fortsätter Phantom och precis som ni gissat så använder sig spelet av samma cartoon-grafik. Ett smart drag eftersom Nintendo DS inte klarar av att rita upp speciellt avancerad grafik vilket gjorde att hoppet från gamecube blev betydligt mindre. MEN! Där Wind Waker spelades som ett ganska traditionellt 3D-zelda är Phantom Hourglass ett 3D-spel sett ur samma klassiska fågelperspektiv som de gamla spelen och kontrollerat helt och hållet med touch screenen. Funkar helt klanderfritt förutom att mitt finger inte är genomskinligt vilket gör att man får vinkla om handen ibland, men inget större problem. Förutom just kontrollskillnaden är det här once again classic zelda rakt igenom fast lite som en light-version... Många moment har blivit streamlinade för att passa en lite mer "casual" publik. T.ex. ingen karta eller kompass i tempel, du har allt redan från början; inget behov att hitta 4 hjärtbitar, du får ett helt hjärta direkt istället. Synd och onödigt. Korta och enkla tempel dessutom (förutom Temple of the Ocean King som bara är drygt!).

Dock ska spelet ha beröm för en detalj som kom att förändra hela mitt sätt att se på tv-spel... Man kan rita på kartan! Det här så genialiskt att jag inte förstår varför inte alla spel rippade detta totalt. Istället för att försöka komma ihåg om du ser nåt skumt, skriv bara ner det på kartan. Helt sjukt att en sån liten detalj kan förändra så otroligt mycket.