Crystal Chronicles (Söndag 24/9)
Snubblade över soundtracket till detta spel häromdan och fick mig en så tydlig flashback till när jag satt där och spelade detta på min gamecube 2004. Fick genast idén om att skriva en krönika om det (det heter ju Crystal Chronicles trots allt) där jag pratade om hur otroligt underskattat spelet är.
Men nu när jag sitter här är jag osäker på hur underskattat det egentligen är. När jag spelade det som 15-16-åring såg jag det nog genom ett slags skimmer. Detta var det första Final Fantasy-spelet som släppts till en nintendokonsol på nästan ett decennium. Såklart att det måste vara bra!
Och ja. Spelet är bra. Jag la nog ner betydligt många fler timmar än vad som kan räknas som hälsosamt för ett spel av den här kvaliteten och jag gillade det. Idag när jag tittar tillbaka kan jag däremot inte fatta hur jag plöjde mig igenom denna monsterslakt till spel helt ensam. Få spel är så inriktade på multiplayer som detta. Du ska spela det med minst två-tre st. Tyvärr var detta Nintendo och som alltid vill de göra det på sitt eget lilla vis. Istället för onlinesupport som hade vart det logiska idag och faktiskt borde varit det redan då, kan man tycka (WoW lanserades tex bara nåt halvår efter detta!), ville de att man skulle spela tillsammans i samma rum. Inget fel på det men istället för att alla var uppkopplade enbart mot tv:n skulle spelet kontrolleras med varsin gameboy advance (plus kopplingssladdar) så alla kunde ha koll på sina egna stats på sin egen skärm. Smart i teorin, svindyrt och nästintill omöjligt att få ihop i praktiken!
Men det som jag än idag bär med mig från detta spel, bortsett från det idag uppenbart monotoma gameplayet, är hur förbaskat snyggt det är och hur otroligt fantastiskt art worken är. Spelet tog en gnutta från FF9 och blandade med den med Studio Ghibli på crack! Tycker det är så fruktansvärt synd att Square-enix inte fortsatte att använda den. Hade sett ursnyggt ut på dagens HD-konsoler.
Men till sist... musiken. Musiken. Musiken. Spelets kompositör Kumi Tanioka verkar ha fått sig en släng av medeltidssjuka för all musik låter väldigt mycket som europeisk och (tycker jag) nästan keltisk medeltidsmusik med sina säckpipor och slagverk (för nån som sett Bamse i trollskogen ett par gånger så kan det också låta väldigt bekant, slog det mig btw). Att det är bra är det däremot ingen tvekan om! Åter igen undrar jag varför detta inte hörs mer i dagens spelmusik. Förutom det lite udda, men passande genrevalet, så har så gott som alla låtarna en melodi. Nåt att nynna med i. Precis som på den gamla goda 8-och-16-bitseran. Något som saknas på tok för ofta i dagens pampiga orkestersoundtrack. Jag utlyser mer nynn i dagens musik, tack!
Här har ni tre exempel på spelets musik. Kanske inte faller alla i smaken men jag tokdiggar detta fett:)
Som slutsats kan man väl säga att Crystal Chronicles var ett spännande experiment med fantastisk grafikstil och musik. Det är därför spelet ligger mig varmt om hjärtat iaf. Låt oss hoppas att Square-enix inser vilka kvaliteter spelet hade och tar tillvara på dom i framtiden. Fast för optimistisk ska man väl inte vara. Vi pratar ju trots allt om företaget som hellre släpper en tredje uppföljare till en av de mest hatade delarna i serien istället för oss att ge oss en FF7-remake med HD-grafik.
Just saying.
Kommentarer
Trackback
