The Couch

 

Xenogears är en av Squares gamla PSone-klassiker som jag haft ögonen på i många år. Har varken spelat nån av de tre uppföljarna till PS2 eller testat Xenoblade till Wii så jag hade inga direkta förhoppningar när jag startade upp det. Hoppades såklart på ett mästerverk med tanke på hur kultförklarat det har blivit över åren.

 

Och herregud vad fult det är! Tappade nästan hakan och stängde av TV:n på samma gång då själva spelet satte igång efter den snygga animerade inledningssekvensen. Hade nån spytt och hällt ut gröt på skärmen samtidigt? Suddiga 2D-karaktärer i en muddig och blockig 3D-värld. Tidens tand har inte varit nådig mot spelet. Så ingen bra start och tyvärr förbättrades inte mitt intryck när problem på problem började rada upp sig: karaktärernas dialog sniglar sig fram värre än apdelen i filmen 2001, kontrollen är fladdrigt värre (även om det är lite kul att din gubbe kan hoppa) och jag går nästan genast vilse tack vare avsaknaden av en karta och en rent ut sagt hurribel kamera som tycks älska att gömma sig bakom första bästa skorsten eller berg. Battle-systemet verkade ganska kul dock och man får väl se vart storyn bär av!

 

 

Xenogears är ett väldigt klasiskt RPG. Du har din världskarta, du har dina random encounters och du vandrar runt mellan städer och grottor där du pratar med bybor och fightas mot monster. Battle-systemet är som jag nämnde tidigare ganska annorlunda. Du kan stapla olika typer av lätta och tunga attacker på varandra mot dina monståndare. Ofta får du också fightas i stora robotar, aka gears, då det istället gäller att ha koll på bränsleförbrukningen. Ganska varierande till en början och spelet bjuder ofta en tuff utmaning som ibland saknas i dagens moderna spel. Tyvärr faller det ibland på fel sida och blir bara rent sadistiskt. Sista bossen är en jäkel som jag tex kommer hata resten av mitt liv och ännu längre!

 

Ordet hata är förresten ett ord som jag kan passa in på många aspekter i Xenogears. Kankse låter lite väl hård men som ni kanske listat ut är jag otroligt besviken på spelet.

 

Helt ärligt tar det nästan 20 timmar innan jag verkligen ryks med i storyn. Innan det är det mest bara ett virrvarr av karaktärer, städer och kungadömen som slåss mot varandra och jag känner mig inte direkt vilsen utan bara väldigt uttråkad till och från.

 

Alla grottor och slott du irrar runt är så fruktansvärt tråkiga, liktadan och tomma på innehåll (förutom monster då, vilket det finns mycket av!) och funktionen med att du kan rotera kameran gör bara allt tusen gånger värre! Helt plöstligt springer du åt helt fel håll och ja... fy fan, säger jag bara. Under andra halvan fixerade jag bara kameran norrut för att inte springa vilse vilket istället gör att du är halvt blind hälften av tiden då saker kommer i vägen för kameran. Hade hellre sett att man gjorde som på SNES-tiden och bara haft en låst vinkel.

 

I min värld är det ganska sjukt hur uppskattat det här spelet är för jag kan inte fatta hur folk kan se förbi alla dess bister. Fightingsystemet uppmuntrar tex till att du ska använda dig av såkallade death blows eftersom de gör mest skada men då sker det på bekostnad av att du inte lär dig några nya sådana eftersom du måste experimentera med dina svaga attacker för att lära dig nya death blows. Motsägelsefullt och gör battle-systemet extremt enformigt eftersom du bara matar på med samma attacker då de faktiskt gör mycket skada.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att det är den mestadels fantastiska musiken och den-efter-20-timmar-intressanata-storyn som får en att spela vidare. Ämnena som spelet tar upp speciellt på CD-2 får en att tänka till som få spel gör. Men tyvärr är det så mycket annat som drar ner spelet i betygshelvetet. Så efter 52 timmar spelande, 72 miljoners misslyckade försök att spöa sista bossen stängde jag av Xenogears en sista gång och delar ut betyget...