The Couch

Första gången rynkade jag rejält på näsan åt grafikstilen men det var långt innan spelet var färdig och ärligt talat så var det först under de två sista månaderna som Nintendo började släppa riktigt bra trailers till spelet. Efter att ha spelat igenom hela äventyret och åter igen se på denna trailer kan jag inte släppa hur förbannat snygg grafiken är och hur smart de arbetar med en hårdvara som definitivt inte lär vinna några teknikpriser inom den närmsta framtiden.

UPPLÄGG
Nintendo har äntligen tagit mod till sig och experimenterat med den klassiska zelda-formulan som i stort sett varit intakt sen 80-talet: nöt ett tempel, ut på världskartan och lös lite problem, nöt ett tempel osv. Nu kan hela världen bäst beskrivas som ett enda stort tempel där pussel och tuffa fiender finns överallt. Och jag tokälskar det! En grym metroid-känsla vilar över spelet. Hade det inte varit för ett par lite halvonödiga fetch quest (water dragon I'm looking at you) här och var så hade det här det roligaste spelet i serien utan tvekan!

STORY
Påminner överraskande nog lite om storyn i Sprit Tracks, speciellt mot slutet men ska inte spoila nåt. Här hade jag dock hoppats på lite mer med tanke på hur mycket jag älskade storyn i Twilight Princess. Slutet bleknar tex i jämförelse med den episka känsla som 2005 års skymningssaga osade av. Men karaktärsmässigt är det där uppe och fightas även om jag hade hoppats på att Nintendo skulle tagit ett lite större kliv rent cinematiskt. De första timmarna bådade ju så gott och hade lätt kunnat varit seriens bästa men ja, ja... Silverplats är ju inte så dåligt heller. Stort plus dock till att Skyward Sword är så tydlig med att det här är en ursprungsberättelse till hela serien.

GRAFIK
En grymt snygg kompromiss som är lyckas vara fantastisk att titta på trots att det är just en kompromiss. Wii är ju inget teknikmonster att tala om. Trots att jag anser att estetiken i Twilight Princess var just det som passade serien bäst är den här vattenfärgsinspirerade stilen inte fy skam heller.

MUSIK
Troligtvis mitt största klagomål. Trots att musiken för första gången är orkestrerad (kan ni fatta att Super Mario var före Zelda på den punkten?!) så är den ibland väldigt annonym och jag saknar den där riktigt melodiska känslan som brukar känneteckna serien. Förstår inte heller varför man inte återanvände mer musik nu när den hade fått chansen att låta bättre än nånsin. Men tro inte att den på nåt sätt är dålig. Lyssna HÄR och HÄR tex.

KONTROLL
Ja, det funkar! Jag styr Links svärd. No, no... Jag är Links svärd! Folk får säga vad de vill om att knappar alltid kommer slå rörelsekontroller men ingen kan säga nåt annat än att Skyward Swords kontroll funkar. Det här blåser liv i fightingsystemet på ett sätt jag aldrig kunnat ana. Tack vare detta har Nintendo äntligen gjort fienderna till en riktigt utmaning eftersom de läser av hur du håller svärdet och du måste läsa av hur de skyddar sig och slå på rätt ställe. Och nej, du blir inte trött så länge du inte sitter och viftar som nån jävla väderkvarn i soffan.

TOTALT
Twilight Princess har fått oförtjänt mycket kritik på sistone i jämförelse med de lovord som fyllde recensionerna när de släpptes för fem år sen. I mina ögon var det så bra den klassiska Zelda-formulan kunde bli. Skyward Sword är något väldigt annorlunda, både i tonen och i det experimentella upplägget. Eftersom jag anser att storyn och framför allt slutet här inte når upp till föregångaren plus att de kunde skalat bort två-tre fetch quest så är jag inte helt villig att låta dela ut guldmedaljen till Skyward. Men sammanfattningsvis är det här ett första klass exempel på fantastiska pussel och ett spel som bara är så jävla kul att spela. Det är minst 40 timmar långt och fortsätter att konstant överraska rakt igenom. Efter 25 år är legenden om Zelda starkare än nånsin.

Betyg: 5 deku-nötter av 5 möjliga