The Couch

(2000, Nintendo 64)

Vissta spel har det inte lätt. Att följa upp Ocarinas megasuccé visade sig vara omöjligt, både kritiker-och försäljningsmässigt. Det tog Nintendo bara knappt 2 år att färdigställa den här uppföljaren tack vare att man kunde använda den redan färdiga grafikmotorn. Såhär 10 år efter spelets release tycks folk äntligen ha förstått att Majora's Mask inte var ute efter att vara ett Ocarina of time 2.0 utan något helt eget. Vilket det också lyckades med. Personligen håller jag det här speciella kapitlet i zelda-serien högt. Det var det första spelet jag satt och väntade troget på.

Vid en första blick kan Majora te sig som en exakt grafik-och spelmässiga kopia av det förra spelet men sätter du dig ner med det så kommer skillnaderna snart bli uppenbara. Det mest uppenbara är att hela äventyret spelas under tidspress. Om exakt tre dagar (1 timme i Sverige-tid) kommer den stora månen att krossa Clock Town och hela världen går under. The End. Som tur är kan man via sin trogna okarina alltid åka tillbaka till den första dagen hur många gånger man vill. Denna snudd på geniala twist gör att man kunnat schemalägga alla karaktärer. T.ex. Kafei som alltid postar ett brev kl 07.00 på dag 1 kan kanske under dag 2 sysselsätta sig med tvättning mellan 12.00-13.50 nån helt annanstans. Många av spelets pussel handlar just om att ta reda på när en karaktär kommer vara vid en speciellt tidpunkt. Dessutom gör det här att man verklgen lär känna alla NPC:erna på ett sätt som aldrig varit möjligt förut (och inte sen dess heller).

Nintendo tog dessutom lite inspiration av filmen The Mask och lät Link samla på olika masker som kunde förvandla honom till varierande former. Just detta grepp hyllades men tråkigt nog fick tredagarssystemet blandat bemötande...

Förutom ovan nämnda detaljer så delar Majora's Mask många gemensamma drag med Link's Awakening. Flera ingslag i spelet är bara sjukt vrickade (aliens som vill kidnappa kor hör väl hemma i South Park, eller?) och hela spelet har en väldigt surealistiskt och drömsk ton över sig. Musiken är bara allmänt störd på flera ställen och ibland undrar man vad gubbarna i Kyoto rökte på när de skapa det här spelet. Men fan vad jag älskar det! Känslan när man stirrar upp mot den über creepy:iga månen är något få spel kan erbjuda, och när man efter mycket svett och tårar äntligen får se Anju och Kafei tillsammans så rör det mig hela vägen in till mitt hjärta=)


Spinning around, round and round...