Final Fantasy XIII (Fredag 2/4)
"The thirteen days after we awoke, were the beginning of the end"
Med de orden inleds vad som kallats världens viktigaste och mest efterlängtade rollspel. Speciellt kritiker och skribenter i Sverige har under flera års tid proklamerat att J-RPG:s död är ett faktum. Västerlänska rollspel som Elder Scrolls IV: Oblivion och Mass Effect har sedan ett par år tillbaka betraktats som betydligt mer intressanta än fjortonåriga blåhåriga pojkar som räddat världen gång på gång. Ibland har det dykt ett och annat undantag som t.ex. Persona 4 som kanske mest fått så mycket uppmäksamhet just för att det stuckit ut ur massan av triljoner Tales of allt-möjligt -spel, studion Mistwalkers tafatta försök att föra in genren i 2000-talet (vilket i stort sett bara inneburit snyggare filmsekvenser) och remakes av gamla hittar.
Har Square-Enix det som krävs för att lyckas vända den nedåtgående trenden? Men framför allt... lyckas de bli kompisar med fansen igen efter FF12??
Kan ju dra det på en gång. Square-Enix ska ha credd för att de vågade pröva något nytt i den förra delen, men hur kunde det skita sig så totalt är för mig en gåta. Missförstå mig rätt, Final Fantasy XII är fortfarande ett bra spel men sett ur ett FF-perspektiv... OMG... då är det riktigt kasst. Storyn va alldeles för politisk (det lilla storyinslag spelet hade), karaktärerna fick lika mycket utrymme som min blomväxt här i lägenheten (tror den står gömd bakom gardinen...men osäker) och ett par av dem (Vaan och Penelo) va bara pinsamt dålga. Dessutom är hela systemet med att man både måste LÄRA sig magier, KÖPA magier, plus (det här är så sjukt att jag knappt kan fatta det) att man måste ha LISCENS för att få använda sig av vapnet/magin... VEM FAN SPRINGER RUNT UTE I VILDMARKEN MEDAN JAG HACKAR MONSTER OCH KOLLAR IFALL JAG VERKLIGEN FÅR ANVÄNDA DET DÄR VAPNET????!!!!! Ett jävligt billigt sätt att förlänga speltiden, som för övrigt är helt galet lång. Det tog mig 68 fucking timmar att klara spelet. Med den lilla storyn spelet hade så vore 30-35 timmar varit betydligt lämpligare. Resten av tiden spenderas åt grinding, levla upp, grinding och levla upp. Autopiloten...! Var är du?!
Ehm... Ja, ni fattar nog vad jag menar med att del 12 inte va nån höjdare...sett ur ett FF-perspektiv dvs. Annars så var det ganska bra faktiskt. Snyggt åtminstone.
Tur då att Final Fantasy XIII är precis allt det som tolvan inte var. Vilket va precis som fansen ville ha det.
Väljer att dela in hela recensionen i olika kategorier för att få struktur på det.
STORY: De inledande fem timmarna av spelet kan beskrivas såhär: OK, nu måste vi rädda alla som ska bli "Purged" och skickade till Pulse för att de anklagats för att ha blivit l'Cie av den stygga Pulse fal'Cie. Såna bad guys får verkligen inte stanna här på Coccon. Tur att PSICOM hjälper oss med det! Nej, nu kommer NORA och skjuter på oss. Fly! Jag är btw en ex-SOLDIER. Ahhh! Nej, vi har blivit l'Cie av en fal'Cie. Nu måste vi utföra vårt Focus innan vi förvandlas till otäcka Cie'th...eller kristallstatyer.
Förvirrad?
Jupp, räkna med att vara rejält lost innan allt du får grepp om storyn. Square-Enix kör en James Bond och kastar oss rakt in i handlingen med en adrenalin-pumpande inledning för att sakta men säkert därefter förklara alla begrepp och personer. Ta det lugnt. Du kommer fatta allt. Även om man får räkna med att kolla upp i spelets faktaavdelning lite då och då innan allt satt sig.
Själva storyn i sig känns inte särskilt lång och blir heller aldrig särskilt komplicerad (även om spelet verkligen är fullproppat med filmsekvenser, mer än 10:an och 12:an tillsammans), men hela den värld som Square-Enix byggt upp är helt fantastiskt och jag gillar den verkligen. Även om jag kan sakta känslan av att man verkligen gått igenom ett ordentligt äventyr där det verkligen hänt sjukt mycket (som i t.ex. del 9) så är det OK att storyn i sig lägger sig lite i skymundan för att låta karaktärerna träda fram.
Karaktärerna kan mycket väl vara de mest detlajerade och välarbetade i hela serien även om vissa av dem känns hämtade ur ett (förvissa väldigt bra) anime-avsnitt. Dock är chansen enormt stor att du precis jag kommer slita ditt hår över tjejen Vanille och bara be hennes happy-go-lucky-käft att knipa igen.
Man lär sig dock leva med det och under andra halvan sv spelet så börjar man faktiskt gilla henne. Värre ställt är det med gubbarna Hope och Snow, eller mr Crybaby och mr I'm-so-cool-but-very-deeeep. Två karaktärer som aldrig lyckas bli så likeable som spelet verkligen vill... men man fattar ändå på nåt sätt tycke för dem.
Däremot hade storyn behövt en riktigt, ritigt ond skurk! Den finns typ en, men vi vill ju verkligen ha en Kuja, Sephiroth eller Kefka att hata.. Nån som förintar hela planeter eller sticker 2 m långa samurajsvärd i oskyldiga flickor=P
GRAFIK: Oh, ain't she a beatuy=P Full pott!!
LJUD: Nobuo Uematsu, spelvärldens okrönte musikkonung, är inte riktigt lika saknad här som i del 12, men visste märks det att det är en annan kompositör (Masashi Hamauzu) som sitter vid rodret nu. Spelets huvudtema som återkommer i olika versioner under spelets gång är riktigt bra men annars är kvaliteten väldigt ojämn, med betomning åt det positiva håller tack o lov. Hamauzu använder sig dessutom av sång i vissa av styckena som spelas i bakgrunden, vilket jag nästan aldrig varit med av inom tv-spelsmusik. Passar ibland, ibland inte, men överlag så är musiken värdig ett FF-spel även om man fortfarande längtar tillbaka till To Zanarkand, Melodies of Life och One Winged Angel.
Alla röstskådespelare gör verkligen dessutom ett grymt bra jobb. Helt klart i samma klass som 12:an (japp, jag berömde just spelet) och de är en stor del i varför just karaktärerna funkar.
KONTROLL: Den första tanken som slog mig var "Ok, kameran suger...rejält!". Du är fri att kontrollera den hur du vill men känns som att nån glömt att olja den. Att vrida från höger och vänster kan ibland ta en halv evighet. Dessutom har den en otrevlig ovana att hela tiden glida tillbaka och stanna lite bakom karaktärens vänstra axel. Bakläxa Square-Enix! Där va FF12 betydligt bättre och även del 10 trots att den hade en fast kamera. Man hade iaf bättre koll på läget. Men i slutändan lär man sig leva med den och nånstans efter 10-timmarsstrecket slutade jag tänka på det.
Nu till själva fighterna! Borta är känslan av att man spelar ett online-rollspel offline utan åter igen transporteras man till en separat battle-arena för att slåss. Inga random encounters så långt ögat kan nå den här gången heller utan fienderna vandrar fullt synliga omkring. Gött! Fighterna i sig är också sprillans omdesignade (hmm... lät lite skumt men sant=P). Där striderna i de tidigare spelen (med undantag för 12:an och X-2) fått ta sin tid så är del 13:s fighter snabba som tusan! Ingen väntetid här utan när din mätare är full kan du stappla upp til fem olika attack att bombardera din fiende med. Klokt nog har man valt att inkludera en funktion kallad "auto-battle" då spelet väljer vilka attacker som passar din fiende bäst. Detta kan ses som lite konstigt ibörjan men tro mig det hade inte funkat utan den eftersom hela systemet bygger på jävligt högt tempo.
Det man som spelare däremot måste ha stenkoll på är paradigm-skiftena. Paradign är jämföras med de tidigare spelens jobb-system fast ändå inte. De finns sex olika roller att lära sig. Var och en med enskilda attacker och förmågor. Dessa måste du i stridens hetta snabbt kunna byta till om du ska ha en chans till överlevnad. Låg hälsa? Snabbt, byt till ett team på tre med medics så de kan kasta cure på dig. Eller vill du bara attackera, byt till tre commanders. Dessa roller kan man sen kombiener mellan varandra till det oändliga. Grymt kul och håller en verkligen vaken under fighterna.
En liten detalj som drivit mig till vansinne flera gånger är att så fort ens ledare (den du kontrollerar)dör i battle så blir det game over. Jävligt irriterande att se ens två kvarlevande slagskämpar stå och piska skada samtidigt som bilden fadar ut.
Hitills har jag inte rört det ämne som varit den stora snackisen runt spelet sen dess release i Japan. Spelet är linjärt. Och då menar jag linjärt med ett stort "L". För att beskriva det väldigt grovt så springer du egentligen genom en serie, visserligen gudomligt vackra, långa korridorer med kanske nån enstaka skattkista bakom nån liten extra vägkrok. Men annars så springer du framåt, framåt och framåt. Ca 90% av alla platser du besöker återkommer du aldrig till igen just för att de bara är transportsträckor och tomma på allt övrig innehåll. Med risk för att sanningen skrämmer dig så består Final Fantasy XIII i grund och botten av fighter och story-sekvenser. Jupp, that's it. Alla byar och städer där du kunde utforska och chattra med folket is non-existent. De enda side-quests som finns dyker inte upp förräns efter 20-23 timmar då man som spelare äntligen kommer till en miljö där man är fri att springa vart man vill. Och det är verkligen spelets höjdpunkt eftersom man först då förstår hur mycket av Final Fantasys själ som ligger utanför storyn och fighterna.
Du fightas, springer och kollar på film. Visserligen är dessa tre beståndsdelar exemplariskt gjorda men man kan inte låta bli att undrar varför Square-Enix valt att skala bort så mycket av Final Fantasy-upplevelsen till förmån för ett extremt tight regisserat spel. Spelet borde därför bli extremt enformigt och jo, det blir det iband men storyn och karaktärerna lyckas ändå locka en tillbaka. Jag hade bara så gärna sett att man inte bara nöjt sig med 65 jaga-monster-uppdrag att syssla med vid sidan om.
TOTALT: Efter 48 timmar med dessa sex karaktärer kändes slutet vemodigt. Vem vet hur länge det dröjer till del 15 (nr 14 kommer ju bli online so fuck that one...). Final Fantasy XIII är långt ifrån perfekt. Upplägget känns ibland väldigt avskalat och storyn hade gärna fått breda ut sig lite mer även om karaktärsutvecklingen är fantastisk. Beröm ska också svårighetsgraden ha eftersom den aldrig kräver extra grindande. Så länge man inte flyr från varje fight iaf=P Spelet är också väldigt förlåtande (på ett bra sätt): alla karaktärer får experience även om man inte använder dem, man kan alltid välja "retry" i en fight om man upptäcker att det går åt pipsvängen plus att när man dör så börjar man alltid om precis bredvid monstret/bossen som dödade dig. Me like!
Vart i seriens bästa-lista placerar jag det här då? Inte i närheten av IX iaf... Men flera snäpp upp från XII=P Får återkomma till det i framtiden, men helt klart värt ett PS3-köp=)
Med de orden inleds vad som kallats världens viktigaste och mest efterlängtade rollspel. Speciellt kritiker och skribenter i Sverige har under flera års tid proklamerat att J-RPG:s död är ett faktum. Västerlänska rollspel som Elder Scrolls IV: Oblivion och Mass Effect har sedan ett par år tillbaka betraktats som betydligt mer intressanta än fjortonåriga blåhåriga pojkar som räddat världen gång på gång. Ibland har det dykt ett och annat undantag som t.ex. Persona 4 som kanske mest fått så mycket uppmäksamhet just för att det stuckit ut ur massan av triljoner Tales of allt-möjligt -spel, studion Mistwalkers tafatta försök att föra in genren i 2000-talet (vilket i stort sett bara inneburit snyggare filmsekvenser) och remakes av gamla hittar.
Har Square-Enix det som krävs för att lyckas vända den nedåtgående trenden? Men framför allt... lyckas de bli kompisar med fansen igen efter FF12??
Kan ju dra det på en gång. Square-Enix ska ha credd för att de vågade pröva något nytt i den förra delen, men hur kunde det skita sig så totalt är för mig en gåta. Missförstå mig rätt, Final Fantasy XII är fortfarande ett bra spel men sett ur ett FF-perspektiv... OMG... då är det riktigt kasst. Storyn va alldeles för politisk (det lilla storyinslag spelet hade), karaktärerna fick lika mycket utrymme som min blomväxt här i lägenheten (tror den står gömd bakom gardinen...men osäker) och ett par av dem (Vaan och Penelo) va bara pinsamt dålga. Dessutom är hela systemet med att man både måste LÄRA sig magier, KÖPA magier, plus (det här är så sjukt att jag knappt kan fatta det) att man måste ha LISCENS för att få använda sig av vapnet/magin... VEM FAN SPRINGER RUNT UTE I VILDMARKEN MEDAN JAG HACKAR MONSTER OCH KOLLAR IFALL JAG VERKLIGEN FÅR ANVÄNDA DET DÄR VAPNET????!!!!! Ett jävligt billigt sätt att förlänga speltiden, som för övrigt är helt galet lång. Det tog mig 68 fucking timmar att klara spelet. Med den lilla storyn spelet hade så vore 30-35 timmar varit betydligt lämpligare. Resten av tiden spenderas åt grinding, levla upp, grinding och levla upp. Autopiloten...! Var är du?!
Ehm... Ja, ni fattar nog vad jag menar med att del 12 inte va nån höjdare...sett ur ett FF-perspektiv dvs. Annars så var det ganska bra faktiskt. Snyggt åtminstone.
Tur då att Final Fantasy XIII är precis allt det som tolvan inte var. Vilket va precis som fansen ville ha det.
Väljer att dela in hela recensionen i olika kategorier för att få struktur på det.
STORY: De inledande fem timmarna av spelet kan beskrivas såhär: OK, nu måste vi rädda alla som ska bli "Purged" och skickade till Pulse för att de anklagats för att ha blivit l'Cie av den stygga Pulse fal'Cie. Såna bad guys får verkligen inte stanna här på Coccon. Tur att PSICOM hjälper oss med det! Nej, nu kommer NORA och skjuter på oss. Fly! Jag är btw en ex-SOLDIER. Ahhh! Nej, vi har blivit l'Cie av en fal'Cie. Nu måste vi utföra vårt Focus innan vi förvandlas till otäcka Cie'th...eller kristallstatyer.
Förvirrad?
Jupp, räkna med att vara rejält lost innan allt du får grepp om storyn. Square-Enix kör en James Bond och kastar oss rakt in i handlingen med en adrenalin-pumpande inledning för att sakta men säkert därefter förklara alla begrepp och personer. Ta det lugnt. Du kommer fatta allt. Även om man får räkna med att kolla upp i spelets faktaavdelning lite då och då innan allt satt sig.
Själva storyn i sig känns inte särskilt lång och blir heller aldrig särskilt komplicerad (även om spelet verkligen är fullproppat med filmsekvenser, mer än 10:an och 12:an tillsammans), men hela den värld som Square-Enix byggt upp är helt fantastiskt och jag gillar den verkligen. Även om jag kan sakta känslan av att man verkligen gått igenom ett ordentligt äventyr där det verkligen hänt sjukt mycket (som i t.ex. del 9) så är det OK att storyn i sig lägger sig lite i skymundan för att låta karaktärerna träda fram.
Karaktärerna kan mycket väl vara de mest detlajerade och välarbetade i hela serien även om vissa av dem känns hämtade ur ett (förvissa väldigt bra) anime-avsnitt. Dock är chansen enormt stor att du precis jag kommer slita ditt hår över tjejen Vanille och bara be hennes happy-go-lucky-käft att knipa igen.
Man lär sig dock leva med det och under andra halvan sv spelet så börjar man faktiskt gilla henne. Värre ställt är det med gubbarna Hope och Snow, eller mr Crybaby och mr I'm-so-cool-but-very-deeeep. Två karaktärer som aldrig lyckas bli så likeable som spelet verkligen vill... men man fattar ändå på nåt sätt tycke för dem.
Däremot hade storyn behövt en riktigt, ritigt ond skurk! Den finns typ en, men vi vill ju verkligen ha en Kuja, Sephiroth eller Kefka att hata.. Nån som förintar hela planeter eller sticker 2 m långa samurajsvärd i oskyldiga flickor=P
GRAFIK: Oh, ain't she a beatuy=P Full pott!!
LJUD: Nobuo Uematsu, spelvärldens okrönte musikkonung, är inte riktigt lika saknad här som i del 12, men visste märks det att det är en annan kompositör (Masashi Hamauzu) som sitter vid rodret nu. Spelets huvudtema som återkommer i olika versioner under spelets gång är riktigt bra men annars är kvaliteten väldigt ojämn, med betomning åt det positiva håller tack o lov. Hamauzu använder sig dessutom av sång i vissa av styckena som spelas i bakgrunden, vilket jag nästan aldrig varit med av inom tv-spelsmusik. Passar ibland, ibland inte, men överlag så är musiken värdig ett FF-spel även om man fortfarande längtar tillbaka till To Zanarkand, Melodies of Life och One Winged Angel.
Alla röstskådespelare gör verkligen dessutom ett grymt bra jobb. Helt klart i samma klass som 12:an (japp, jag berömde just spelet) och de är en stor del i varför just karaktärerna funkar.
KONTROLL: Den första tanken som slog mig var "Ok, kameran suger...rejält!". Du är fri att kontrollera den hur du vill men känns som att nån glömt att olja den. Att vrida från höger och vänster kan ibland ta en halv evighet. Dessutom har den en otrevlig ovana att hela tiden glida tillbaka och stanna lite bakom karaktärens vänstra axel. Bakläxa Square-Enix! Där va FF12 betydligt bättre och även del 10 trots att den hade en fast kamera. Man hade iaf bättre koll på läget. Men i slutändan lär man sig leva med den och nånstans efter 10-timmarsstrecket slutade jag tänka på det.
Nu till själva fighterna! Borta är känslan av att man spelar ett online-rollspel offline utan åter igen transporteras man till en separat battle-arena för att slåss. Inga random encounters så långt ögat kan nå den här gången heller utan fienderna vandrar fullt synliga omkring. Gött! Fighterna i sig är också sprillans omdesignade (hmm... lät lite skumt men sant=P). Där striderna i de tidigare spelen (med undantag för 12:an och X-2) fått ta sin tid så är del 13:s fighter snabba som tusan! Ingen väntetid här utan när din mätare är full kan du stappla upp til fem olika attack att bombardera din fiende med. Klokt nog har man valt att inkludera en funktion kallad "auto-battle" då spelet väljer vilka attacker som passar din fiende bäst. Detta kan ses som lite konstigt ibörjan men tro mig det hade inte funkat utan den eftersom hela systemet bygger på jävligt högt tempo.
Det man som spelare däremot måste ha stenkoll på är paradigm-skiftena. Paradign är jämföras med de tidigare spelens jobb-system fast ändå inte. De finns sex olika roller att lära sig. Var och en med enskilda attacker och förmågor. Dessa måste du i stridens hetta snabbt kunna byta till om du ska ha en chans till överlevnad. Låg hälsa? Snabbt, byt till ett team på tre med medics så de kan kasta cure på dig. Eller vill du bara attackera, byt till tre commanders. Dessa roller kan man sen kombiener mellan varandra till det oändliga. Grymt kul och håller en verkligen vaken under fighterna.
En liten detalj som drivit mig till vansinne flera gånger är att så fort ens ledare (den du kontrollerar)dör i battle så blir det game over. Jävligt irriterande att se ens två kvarlevande slagskämpar stå och piska skada samtidigt som bilden fadar ut.
Hitills har jag inte rört det ämne som varit den stora snackisen runt spelet sen dess release i Japan. Spelet är linjärt. Och då menar jag linjärt med ett stort "L". För att beskriva det väldigt grovt så springer du egentligen genom en serie, visserligen gudomligt vackra, långa korridorer med kanske nån enstaka skattkista bakom nån liten extra vägkrok. Men annars så springer du framåt, framåt och framåt. Ca 90% av alla platser du besöker återkommer du aldrig till igen just för att de bara är transportsträckor och tomma på allt övrig innehåll. Med risk för att sanningen skrämmer dig så består Final Fantasy XIII i grund och botten av fighter och story-sekvenser. Jupp, that's it. Alla byar och städer där du kunde utforska och chattra med folket is non-existent. De enda side-quests som finns dyker inte upp förräns efter 20-23 timmar då man som spelare äntligen kommer till en miljö där man är fri att springa vart man vill. Och det är verkligen spelets höjdpunkt eftersom man först då förstår hur mycket av Final Fantasys själ som ligger utanför storyn och fighterna.
Du fightas, springer och kollar på film. Visserligen är dessa tre beståndsdelar exemplariskt gjorda men man kan inte låta bli att undrar varför Square-Enix valt att skala bort så mycket av Final Fantasy-upplevelsen till förmån för ett extremt tight regisserat spel. Spelet borde därför bli extremt enformigt och jo, det blir det iband men storyn och karaktärerna lyckas ändå locka en tillbaka. Jag hade bara så gärna sett att man inte bara nöjt sig med 65 jaga-monster-uppdrag att syssla med vid sidan om.
TOTALT: Efter 48 timmar med dessa sex karaktärer kändes slutet vemodigt. Vem vet hur länge det dröjer till del 15 (nr 14 kommer ju bli online so fuck that one...). Final Fantasy XIII är långt ifrån perfekt. Upplägget känns ibland väldigt avskalat och storyn hade gärna fått breda ut sig lite mer även om karaktärsutvecklingen är fantastisk. Beröm ska också svårighetsgraden ha eftersom den aldrig kräver extra grindande. Så länge man inte flyr från varje fight iaf=P Spelet är också väldigt förlåtande (på ett bra sätt): alla karaktärer får experience även om man inte använder dem, man kan alltid välja "retry" i en fight om man upptäcker att det går åt pipsvängen plus att när man dör så börjar man alltid om precis bredvid monstret/bossen som dödade dig. Me like!
Vart i seriens bästa-lista placerar jag det här då? Inte i närheten av IX iaf... Men flera snäpp upp från XII=P Får återkomma till det i framtiden, men helt klart värt ett PS3-köp=)
Betyg: 4,3/5
Får väl säga grattis till ni där ute som tagit er igenom hela recensionen! Vågade inte ens drömma om att den skulle bli så lång. Kommentera gärna ifall du gjort det så får jag svart på vitt hur många som lyckades! XD
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/OEx0z6jpe-s&hl=sv_SE&fs=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/OEx0z6jpe-s&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Kommentarer
Trackback
