The Couch

Året var 1997... Storbrittanien skulle återlämna Hong Kong till Kina... I Norge sänker man skolstartsåldern från 7 års ålder till 6 års ålder... Kronprinsessan Victoria led av ätstörningar... Titanic slog alla tiders filmrekord på biograferna... Och Final Fantasy VII släpptes. Världen kom aldrig att bli sig lik. Cloud och Sephiroth blev en hel generations symboler för hjältar och skurkar

Och miljontals fanboys världen över satte gråten i halsen (SPOLIERS!!!) då Aeris drog sitt sista andetag.

Tolv år senare sittar jag här (ca kl 01.00) och har spelat ut dess prequel Crisis Core:Final Fantasy VII till PSP. Ett spel som tillsammans med långfilmen Advent Children, actionspelet Dirge of Cerberus och nåt mobilspel som alla redan glömt, uppgör "the Compliation of Final Fantasy VII", ett projekt som drogs igång för att fira spelets tioårsdag 2007.

Vad har jag att säga då?

Jo, slutet på spelet var mäktigt (scenen efter eftertexterna gav mig sköna rysningar^^)och som helhet var det ett ytterst välgjort spel även om det knappst är uppe på originalets höjder. Hela spelet genomsyras av en vilja att göra alla de som älskade FF7 nöjda. Finns hur många referenser och detaljer till originalet som helst. Allt ifrån öppningssekvensen till de remixade låtarna. Lite för många referenser kan jag tycka ibland. Hela Zacks (huvudpersonen) relation med Aeris påminner väldigt mycket om den som Cloud och hon utvecklar. Men det köper man. Jag är ju ett fan själv.

Hur kunde du Sephiroth?!

Är dock glad över att det inte är min personliga favorit i serien, Final Fantasy IX, som fått denna explodering av uppföljare/spin-offs på senare år. Det spelet ska få vila ifrid. Det vill säga tills jag filmatiserar det om några år och folk till slut fattar vad fan de har missat! Muhahaha!

Nä, dags för sömn... Ska upp vid sju om några timmar... Zzzzz...